down the mountain

Igår när jag och dottern, i vår västerländska lyxtillvaro, släpade våra trötta fötter runt city för att inhandla det nödvändiga inför sonens celebrering så visade det sig att det var något marknadsjippo ovanför Sergels Torg, i slutet av Hamngatan.
Det var fullt med stånd där det såldes den ena delikatessen efter den andra.
Det var ingen hejd på överflödet.
Festligt och tjo och tjim och discomusk som dunkade.

När vi kom så långt att vi hade Sergelgatan på andra sidan tvärs över gatan så hörde vi plötsligt någon form av körsång som blandades med skrålet från marknadsyran.
Vi lokaliserade det till det där torget bredvid fontänen där Sergelgatan slutar... det finns en massa bänkar där och det är rätt förskräckligt att jag inte vet vad det heter... Öfvre Sergels Torg kanske....
Där försigick någon slags manifestation.. en liten skara människor som stod och talade och sjöng och höll plakat.
Vi gick över gatan och läste lite på deras skyltar.
Det visade sig vara iranier.. eller irakier... det stod faktiskt lite olika på skyltarna... som hungerstrejkade i ett tält och som stöttades av landsmän... vet ej om dom har dagliga torgmöten.
Vi försökte ta reda på vad det handlade om.
Jag ska ta reda på mer detaljer men har inte hunnit och lappen ligger hemma så jag har inte kunnat googla om saken.
Det jag förstod var att det finns ett område i Irak (eller Iran) där väldigt många i någon motståndsrörelse bor.
Det området har nu utsatts för väpnade militära attacker av vad jag förstår regimledda styrkor.
11 har dödats och 36 har förts bort. Många har chockats och skadats. Civila människor.
En pågående humanitär katastrof som dom uttryckte det.
Dessa människor vädjar till omvärlden om hjälp, främst till USA, men får ingen respons alls.
Inga journalister är intresserade, Amnesty och Human Rights Watch verkar inte bry sig.

Nu hungerstrejkas det på olika håll i världen och bara här i Sverige har flera fått söka sjukhusvård.
Jag vet att världen är ett orättvist helvete på alltför många håll och det känns ofta som att man inte orkar engagera sig i varje liten humanitär katastrof för det är helt enkelt för många såna och man räcker inte till...
MEN... det var något med att se dessa människor som faktiskt satt där och hungerstrejkade... att prata med dom och se dom i ögonen... som fick mig att tänka och känna... tänk om det vore jag!!!... tänk om det vore mig det gällde.. och min familj, mina vänner, mina grannar... och resten av världen bryr sig inte!!!...
Jag förstår att det handlar om något politiskt spel... att det handlar om nyhetsvärde..
Jag skiter i det.
Jag skiter i vilken grupp dom här människorna tillhör och vad som ligger bakom.
Det handlar om mina medmänniskor och det handlar om mänskliga rättigheter.
Det kunde lika gärna varit jag om jag hade fötts någon annanstans. 

Mannen vi talade med bad oss kontakta journalister och fråga varför dom inte skrev om detta.
Varför ingen brydde sig.
Jag ska ta reda på mer och sen ska jag göra det.