down the mountain

Usch vad jag är superdålig på att hålla den här bloggen vid liv!
Har inte tid på jobbet och när jag kommer hem är jag så trött.

Inatt har jag iallafall sovit helt otroligt gott!
Tror det beror på att ungarna inte är hemma, dom har dragit till Värmland på släktkalas.
Mitt undermedvetna kan koppla av för en gångs skull.
Annars vaknar jag var tredje timme och hojtar "Var är sonen???", bara för att ibland höra "Jag sitter ju här!", och så sitter han framför datorn.
Mina barn, särskilt sonen, har som jag nämnt tidigare fått en helt annan dygnsrytm än mig.
Men inatt sov jag nonstop i 9 timmar.
Skönt.

Man tycker då att inget borde kunna gå snett.
Men det kan det.
Jag ska jobba dubbelt idag, till kl 23, och därför har jag beslutat mig för att sova över på kontoret.
Hade därför fullt sjå med att se till att jag fick med mig allt som behövs för en övernattning, samt att utfodra katterna.
Glömde både det ena och det andra och fick springa tillbaks och hämta.
Lät nycklarna sitta kvar i dörren eftersom jag är livrädd för att låsa mig ute nu när ungarna är så långt borta.
Missade tåget och fick vänta på nästa.
Åkte.
Började fundera på om jag verkligen stängt av strykjärnet.
Såg katterna brinna inne.
Vid Brommaplan började jag leta efter nycklarna.
Dom fanns inte.
Bara att vända. Med all packning (det krävs mer än en tandborste om jag ska sova över).
Skyndade hem så fort jag kunde medans jag tänkte på alla skurkar som bor i min port och funderade på hur mycket en låssmed kostar nuförtiden ifall nycklarna inte skulle sitta i dörren. Och är det fortfarande så att låssmeder bara tar kontanter för isåfall måste jag vänta tills imorgon eftersom jag är pank och imorgon kommer lönen.

Tackålov! så satt nycklarna i dörren.
Jag har nu finkammat hela lägenheten och konstaterat att inga okända gömt sig någonstans.
Och nu ska jag för femtioelfte gången ge mig iväg till jobbet.

Strykjärnssladden var naturligtvis urdragen.

Puss på er ungar om ni läser det här!

Dotter och pariskusin


Son