down the mountain

Är bara så arg hela tiden.
Trött och arg.
Höll på att spricka av rosenrasande raseri i förrgår när jag var på hemväg efter träning (!) och det var stopp i trafiken pga olyckshändelse.
Visst fattar jag att det händer olyckor och visst fattar jag att det inte går att trolla och i första hand var jag tvungen att lokalisera sonen för att utesluta ev. inblandning i olyckshändelsen.. innan jag kunde fokusera på raseriet....
MENFÖRIHELVETE hur svårt kan det vara att skicka ut personal som åtminstone INFORMERAR om vad som händer??????
Där vandrade vi i oräkneliga MASSOR från abrahamsbergs tunnelbanestation ut till drottningholmsvägen för att åka ersättningsbussar SOMINTEKOM..
Där stod vi i oräkneliga massor och glodde och frös och var kissnödiga och hungriga och barnen skrek och somliga trängde sig före och andra blev heligt förbannade och dom stackarna som hade barnvagnar blev utknuffade ur leden..
Och på 1,5 timme kom 4 bussar. Varav två var röda och pyttesmå.
Man blir bara så ARG.
När vi var i London och det var lite förseningar och stökigt på en busshållplats så skickade dom dit en människa från Londons lokaltrafik som informerade och försökte hålla lite ordning så det blev någon form av rättvisa när bussarna väl kom... såg till att busschauffören kunde stänga dörrarna och att folk inte hängde utanpå bussen..
HÄR fick dom stackars busschaufförerna ensamma ta smällen från vrålarga resenärer och VRÅLVÄDJA till alla att SLÄPPDÖRRARNANIFÅRINTEPLATSJAGKANINTESTÄNGA i hundra år innan dom kunde köra  iväg.
Så himla dålig stämning.
Jag trodde uppriktigt att jag aldrig skulle komma hem. Såg framför mig hur vi blev stående där i veckor utan att någon brydde sig.
grrrrrrr

Och på jobbet är jag också arg.
Och på mig själv.
Och bara i största allmänhet.
Hinner inget, äter fel, orkar inte träna, allt är bluddrigt.

Jag vet att det kommer att bli bättre.
Är pank nu.. därav dålig mathållning.. men ska lägga upp en matplan i helgen inför kommande lön.
Mår så mycket bättre på alla plan när jag är noga med vad jag stoppar i mig.
Det har jag iallafall konstaterat en gång för alla.

Nu är jag JÄTTESEN!

Jag har hål i mina skor och det läcker in vatten. Rent mentalt. Så känns det.

Orkar inte skriva här för tillfället.
Har lite olika svarta hål att förhålla mig till men kris är ju utveckling och bla,bla,bla... osv..etc..
Det handlar ju om livet eller döden och det man inte dör av går ju alltid att hantera på det ena eller andra sättet även om det kan ta lite tid ibland.
Det tar mycket energi också så jag sover och hanterar bäst jag kan.
För att ingen ska bli orolig kan jag ju ändå nämna att mina svarta hål handlar mestadels om livet vilket kan vara jobbigt nog. Det lilla som handlar om döden har med jobbet att göra. Ches och  min lilla 99ochetthalvtåriga dam somnade in för gott i torsdags vilket var väntat. Vi har gett henne den bästa mest o-carema-aktiga palliativa omvårdnaden vi har förmått i nästan tre veckor och det har varit en givande upplevelse. Vi var inte där när hon gick bort men gick ändå dit och sa hejdå efteråt innan läkaren kom dit. Det ingår i utvecklingen att fejsa döden ibland så man fattar vad allting handlar om.

(affärsresan gick bra och jag älskar fortfarande London även om behovet tillfälligtvis är mättat.. blev så himla intensivt.. samt att nästa gång jag åker dit måste jag verkligen hitta nya ställen och inte gå i samma spår hela tiden.. syftet med resan uppnåddes men om det leder till något får vi väl se.. jag drömmer vidare anyhoo..)

Nu tittade jag alltså bara in här för att meddela att det råder en sk bloggpaus.
Jag riktar mina energier åt andra håll.
Det ordnar sig.

Drama på jobbet igen.
LMS är ett offer och jag och che är onda.
Tänker inte skriva några detaljer här.. är bara trött på att vissa befinner sig mer i centrum av universum än andra.

Jobbigt att vara en sån som jag som omedelbart och per automatik tar på mig skulden. Jag känner mig SKYLDIG oavsett vad.
Och sen blir det jag som ska vara klok och förståndig och knyta rosett på mitt eget beteende för att någon annan inte ska må dåligt.
Påminner mig själv om att jag själv för inte så länge sen också kände mig utanför och exkluderad av somliga två på jobbet.
Påminner mig själv om att jag för så sent som två veckor sen faktiskt satt och grät en skvätt när alla andra gått hem av ren utmattning och ensamhetskänslor.
Min lösning på det var att gråta och sova ut och sen bestämma mig för att stå ännu mer på egna ben, bli ännu mera asperger beträffande mitt jobb (vilket såklart har bidragit till att jag inte har varit så lyhörd gentemot vissa.. jag förväntar mig liksom att man säger till ifall jag av misstag trampar på någon).
Påminner mig själv så det knakar om det. Så jag kan ta upp det på SAMTALET som vi ska ha idag på kontoret.
I vanliga fall skulle det inte falla mig in att göra det. Jag känner starkt att det ligger inuti mig när jag känner mig ensam och utanför. Det är en återkommande känsla i mitt liv.. och jag hanterar den helst genom att vara ensam och stark (korkat ibland.. men så gör jag).
Jag vägrar, vägrar att vara ett offer.
Nu pratar inte jag om mobbing, trakasserier och utfrysning på riktigt.
Det är ju aldrig acceptabelt.
Jag menar en persons upplevelse av utanförskap som beror på orimliga förväntningar och feltolkningar av andras beteende.
Vi är vuxna människor med orimlig arbetsbörda.
Jag tycker verkligen inte att det är mitt ansvar att checka att mina kollegor (LMS, che och chefen) inte blir ledsna om jag inte ler mot dom eller om jag verkar sur i största allmänhet.
Vi har pratat om det förut och jag vet att dom vet hur jag reagerar på stress. Dom är inte bättre själva det skulle aldrig falla mig in att ta det personligt och tro att det handlade om mig, mig, MIG.
Men nu ska vi sitta och slösa bort TID som vi inte har, så vi blir ännu mer stressade och pressade, på att reda ut detta.
Jag MÅSTE komma ihåg att säga att hon inte har ensamrätt på såna känslor.
Att jag också har den UPPLEVELSEN ibland.
Jag tar så lätt på mig all skuld.. för jag känner mig skyldig när jag blir anklagad. Alltid.
Någon del har man ju alltid.
Dottern säger att jag känner allas känslor.. och det stämmer nog.
Det händer att folk blir irriterade på mig för att jag jämt ska försöka se saker ur allas perspektiv. Dom tror att jag ursäktar någons beteende när jag bara vill försöka förstå och hitta en förklaring.
Jag är liksom överempatisk. Det blir jobbigt för mig själv och leder ofta till skuldkänslor. Jag ser till slut mer saker ur den andres synvinkel än ur min egen... och tappar bort sanningen på vägen.. Blir förvirrad och ber om ursäkt.
Jag är absolut inget helgon men jag vill inte medverka till att någon mår dåligt. Det gör mig ledsen.
Jag tycker dock att andra borde ha samma ansvar som jag.
Bla, bla, bla.
Och nu ska jag dessutom känna mig skyldig varje gång jag pratar med che.
Jag ska fan bli en isolerad ö.
Åh. Långafarbrorn! Du är visserligen lite dramaqueen du med.. men på ett lagom sätt. Saknar dig oändligt just nu!

Orka som sagt.

Känner mig allmänt konstig och off på nåt sätt.
Vill orka lägga energi på något annat än jobb.. vill ha semester!!!! Nu!!!!
Idag tänker jag deklarera och putsa fönster och stryka gardiner.
Det låter mycket ordentligt. Händer inte så ofta. Har aldrig hänt hittills att jag gjort det på samma dag.
Blir ingen demonstration iallafall. Hade släpat mig iväg om den där Jutholt hade pratat här i Stockholm.. hade varit intressant att höra vad han har på hjärtat.. och förstås att sjunga Internationalen tillsammans med honom..
Jag är ingen självklar socialdemokrat.. jag vet inte vad jag är.. men jag gillar tanken på folkhemmet..
Åtminstone delar av tanken på folkhemmet. Inte den där biten med steriliseringar och tvångsomhändertagningar förstås.
Men den där biten med att det ska finnas vissa rättigheter och skyddsnät i ett samhälle och att man hjälps åt att betala det utifrån förmåga. Jag gillar det.
Fördelningspolitik kallas det visst.

Egentligen borde jag inte skriva här för jag är ju inte det minsta rolig för tillfället.
Jag är så tråkig att klockorna stannar och ovanpå det dessutom uttråkad.
Det är faktiskt inget bra med mig just nu. Eller så är det bara idag.. det kan jag ju inte veta förrän imorgon.

Tröstgooglar om London.
Letar bra frukostställen och bra charity shops och marknader.

Drömde att jag födde en liten get. Den var såklart söt.. men det kändes ändå inte helt rätt.
Konstaterade i drömmen att detta innebar att tidelag måste ha begåtts och ville inte tänka mer på det sen.
Drömde också om pappa och om ches lillebror (vi kan kalla honom mini-che) och att han var värsta busen på jobbet och jag var tvungen att dölja det för chefen och dessutom försökte han dra med sig dottern i fördärvet.
Och sen flyttade vi till en ny lokal och något barn sket på golvet och jag fick plocka upp och höll på att spy.

Jag vet, jag vet. Jättetråkig och konstig dröm.. men det var så och jag kan ju inte hitta på bara för att göra det mer spännande eller tilltalande.
En dröm är ganska ointressant i sig själv eftersom den aldrig har hänt.. och om man hittar på en dröm så blir det ju höjden av ointressant.

Nu ska jag gå och köpa fönsterputs.

Känner mig väldigt negativ idag.
För det första.
Igår var ingen bra dag.
Migränen låg och gjorde sig påmind som ett outlöst vulkanutbrott bakom pannan hela dagen.
Avbokade yogan eftersom jag tänkte att det är bättre att jag tar mig hem fortast möjligt så jag kan gå och lägga mig så det kan bli en ny dag.
...amenvisst!!.... blev förstås kvar på jobbet istället och kom hem sent i alla fall..
Och eftersom väderhelvetet slagit till  under dagen så höll jag på att slå ihjäl mig x antal gånger på hemvägen... det gick oerhört långsamt och jag blev b.l.ö.t.
Och idag!
Jag har INTE sovit klart!
Jag är så trött!
Jag vet att jag måste försöka komma iväg tidigare än vanligt eftersom det väl är en halv dagsresa bara att ta sig till tunnelbanan nu när slaskeländet bergis..BERGIS.. har fryst till ett ishelvete..
Måste hinna allt jag ska hinna idag före kl 12.
Ska på hembesök kl 13 och sen är det jympa kl 15 och då måste jag dessutom ha hunnit byta om.
Och på jobbet hinner jag ingenting!
Och det är en massa, massa viktiga saker som bara måste hinnas med. Och allt går så lååååååångsamt så det är nästan komiskt!
Jag gjorde en.. EN.. genomförandeplan igår (alla kunder ska ha en aktuell genomförandeplan).. och det tog nästan två.. TVÅ!.. timmar.
Dels för att jag blev avbruten hela tiden och dels för att det helt enkelt tar hundra år att göra en genomförandeplan i kommunens datasystem.. det går liksom inte att snabba på..
Försöker se det positivt.
Försöker se att jag nu iallafall har gjort EN.
Försöker att inte tänka på att jag har någonstans mellan 50 och 100 kvar att göra.
Och att det kommer nya biståndsbeslut varje dag.
Nytt biståndsbeslut=ny genomförandeplan. Inom 14 dagar!!! HA, HA!!!
Och jag känner att jag får hjärtklappning och blodtrycket stiger och jag försöker att fokusera på andningen.
Jag försöker verkligen dra på mig min stressavstötande, osynliga, magiska sköld... det går sådär..

Nä fyfabian vad jag känner mig negativ idag.
Kan vi hoppa över resten av veckan och börja om nästa vecka igen!!?
Jag vore väldigt tacksam.
..tycker inte om att var gnällig...

Och sommarhunden dog igår och mamman är förkrossad.
Och jag kan känna hennes öron och hennes doft och höra hennes klor rassla mot golvet.
Och jag vill bara krama henne och få tröst.

Och alla är bara förtvivlade runtomkring och jag bara hatar den här förbannade döden som verkar finnas överallt.

Och jag är den sämsta vännen i världen på att hålla kontakten men jag har dom bästa vapendragarna när det väl gäller och det känns så  tryggt... som en varm filt att svepa om sig..