down the mountain

Jo det kan jag berätta.

Det gick, och går, både bra och dåligt beroende på hur man ser det.

Det har visat sig att jag inte är en person som låter mig detaljplaneras. Jag tröttnar då och gör inte som jag har bestämt. Jag gör oftast absolut inte som jag har planerat utan det växer liksom fram någon slags trotsig alternativ väg som sen visar sig vara rätt bra. Men det kan man ju inte veta från början. Och den där alternativa vägen kanske inte hade uppenbarat sig om jag inte hade ansträngt mig och planerat från början. Det kan man ju aldrig veta.

Det mesta av vikt i mitt liv har hänt till synes av en slump och inte för att jag aktivt har ansträngt mig.

Men när man ser tillbaka så är det ändå vissa steg som leder fram till den där slumpen som kanske ändå inte är en slump. Det är lite krångligt eller så är det min utmattade lilla hjärna som krånglar till det.

Det känns i alla fall som att jag absolut inte kan styra mitt liv medvetet. Men jag måste ändå lägga energi på att försöka för då sätts det liksom igång omedvetna processer som gör att jag till slut hamnar där jag ska.

Orkar inte tänka på det mer..

 

Igår kom jag och dottern på att vi nog har ett band emellan oss.

INSIKT

Nämen det visste vi faktiskt att vi hade. Typ ett släktband. Men vi är lite telepatiska också. Jag damp ner framför fb på datorn igår kväll och inom 2 sekunder så poppade ett meddelande från lilla p upp. Hur visste du att jag satt här frågade jag. Du är ju online! svarade hon. Jamen det är jag ju 24/7 sa jag.. men det var ju just nu jag satte mig här och precis just då får jag ett meddelande.

 

Annars.

Har vilat ofantligt mycket men också lyckats läsa lite, bakat lite, lagat lite mat och pysslat lite.

Har kommit på ett nytt återvinningspyssel men det är hemligt än så länge. Hi,hi.

Information om omvärlden får jag via Paris Hiltons instagram. Det täcker det mesta och jag får känna mig lite delaktig eftersom hon ofta lägger ut små filmsnuttar från sina awsome part-ejs. Hon är så omtänksam.

 

Och så har jag gått upp typ 200 kg till.

Det är nog mitt största problem nu. På så många sätt. Jag får ont i kroppen, jag blir osmidig, jag får inte på mig mina kläder. Jag har liksom omvänd anorexia. Jag tror att jag är smalare än vad jag är och får inte plats där jag tror att jag ska få plats. Min mentala kropp är mindre än min fysiska. Samtidigt har jag INGEN LUST att äta nyttiga saker. Jag vill verkligen bara smaska i mig allt sånt där som jag inte borde nu om jag vill få tillbaka min kropp. Choklad, pasta.. Jag det är väl det. Choklad och pasta. Och gärna en och annan smörgås.

Just nu skyller jag på värmen. Det går inte att ta itu med något när det är såhär varmt verkar jag tycka. Jag verkar tro att allt kommer att lösa sig bara det blir höst. Då börjar ju en ny termin. Då tar man tag i saker.

 

hmm... vi får väl se..

Jag tror att det kommer att vara svårt för mig att få ner vikten sålänge jag käkar den här antideppmedicinen. Och jag tror nervsystemet måste komma i balans så att saker och ting funkar som dom ska i min kropp.

Åhhh.... nu blev jag så trött på allt!

 

Måste avsluta positivt

Jag kan meddela att jag "ä bäst". Det står på ett födelsedagskort som sonen har gjort och som sitter på min vägg. Visserligen många år sen men ändå. "Du Ä Bäst" står det svart på vitt. Bokstavligen.

Måste fråga honom ifall det fortfarande gäller.

Han är i Barcelona så det får vänta lite. Men tills dess ä jag bäst.

Ok. Det har gått både bra och dåligt idag.

Vaknade av mig själv imorse och mådde ok.. duschade, drack citronvatten, fixade en smoothie och sen yogade jag. Allt väl så långt. Kändes helt ok. Gick till och med ut en liten, liten sväng och bokade tvättstuga. Wohoo!!

MEN SEN blev jag så inibomben trött.

Så trött och seg. Var tvungen att sova och då blev jag ju ännu segare. Tänk att det ska vara så svårt att bli pigg av att sova!! Möjligen, möjligen kan jag ha varit påverkad av vädret för sen var det supermegaåskväder och regnet öste ner i omgångar och efter det mådde jag lite bättre.

Då var kl över 14 och schemat var spräckt för längesen. Kände mig i alla fall lite piggare och passade då på att dammsuga och skaka mattor i vardagsrummet. Skönt!

Och så har jag ätit lunch och middag som jag ska... men annars har jag inte gjort det jag skulle.

Jag är ändå rätt nöjd med mig själv. Jag har yogat och mediterat, ätit mina måltider och t.o.m. städat och bokat tvättstuga. Det duger. Jag ska ju lyssna på kroppen och inte köra över den men ändå försöka så mycket jag kan. Nu siktar jag på morgondagen och kommer då att utgå från samma schema. Behöver dessutom gå och handla.

Nu ska jag gå och lägga mig med bok! Det går inte fort att läsa men jag tar mig framåt.

Då har jag gjort ett schema för morgondagen och FY mig om jag inte följer det. Det är ju värsta lyxschemat.. bara en massa vila, bokläsning och meditation FÖRGUDSSKULL!!!!!!

Det skulle vara en dröm om man var frisk.

Jag är så hopplöst dålig på struktur så jag orkar inte med mig själv. Idag har jag inte begärt något mer än att jag skulle planera morgondagen.. men jag har ändå yogat en hel del och det kändes bra!

BRA DÄR!!!!

Har också kokat grönsakssoppa. BRA!

Har mått ganska ok idag efter två dagars extrem trötthet som kanske kanske beror på att jag drack två glas vitt vin till lunch i torsdags. Man kan ju knappt tro att det ska påverka så mycket men det är det enda jag kan komma på. Jag har dock fått mer och mer ont i ryggen.. ländryggen. Tror det beror på inaktivitet och övervikt. Kul kombo! Bra med det är att jag kommit igång med yoga och det behövs verkligen.. osmidigare har jag aldrig varit. Det knakar och gör ont vad jag än gör. Men jag gör det försiktigt och lyssnar på kroppen självklart.

 

Konstig grej.. drömde om Armand Assante (tror jag). Den där filmstjärnan från typ 80-talet som jag aldrig har tyckt om. Vi var hursomhelst dödskära. Så nu är tydligen Timbuktu glömd som jag drömde om häromnatten.

Mitt undermedvetna har så mycket saker för sig som jag själv inte har någon aning om...

06.00    UPP

            Drick varmt citronvatten.

            Torrborsta, duscha, tvätta håret och klä på.

 

07.00     FRUKOST- grön smoothie + frukt

 

07.30     YOGA för rygg

             YOGA Nidra

              PROMENAD

 

09.00      CLEAN-UP-TIME

              Städa kök, badrum, sovrum. 15 minuter + 5 minuter blunda osv.

 

11.00      VILA max 30  minuter

 

11.30       LUNCH- grönsakssoppa

 

12.00      BALKONGEN- läsa bok

              NÄSSKÖLJNING

 

14.00      YOGA för chakrasystemet

              YOGA Nidra

 

16.00       Skriv svar på meddelande, sms mm

 

16.30       MIDDAG- grönsakssoppa

 

19.00       PROMENAD

 

20.00       REFLEKTION OCH PLANERING

 

21.00       I SÄNG med bok

 

 

 

    

Tänkte ha ett möte med mig själv.

Deltagande är jag, ynkliga jag, otåliga jag, stränga jag, förstående jag, praktiska jag och positiva jag.

 

Jag:

-Ok. Härmed förklarar jag mötet inlett.

Är det någon som rent spontant vill rapportera lite om läget?

 

- Det är inte bra. Jag är bara så himla trött hela tiden. Orkar ingenting och allt är jobbigt. Jag är säkert superallvarligt sjuk. Vet inte vad jag ska göra.

 

- Håller med om att det inte är bra. Det är ju ingen ordning på någonting. Hemmet förfaller och jag förfaller. Blir ju bara tjockare och tjockare. AAARRRGGGGHHHHH!!!!!!!

 

- Skärp mig! Det är verkligen ingen idé att klanka ner på mig själv  men det är också sant att det inte är så bra och att jag måste göra något åt det och det är därför jag är här idag.. för att styra upp situationen lite och då är det viktigt att hela jag är med på tåget.

 

- Det är faktiskt inte så lätt eftersom problemet är att jag är utmattad och hjärnan är seg. Jag vet ju  vad jag ska göra i teorin men det är svårt att få till det i praktiken.

 

-Men alltså.. det är väl bara att sätta igång då och göra något konstruktivt. En plan! Ett schema! Sammanställa alla tips och trix och se till att göra dom utifrån förmåga.

 

-Mmm visst.. det har jag ju aldrig försökt förut *himlar ganska elakt med ögonen*

 

-förlåt

 

-Så, så... inte deppa och sluta vara så hård och negativ otålis! Jag kanske inte har gjort det riktigt ordentligt förut. Och jag kanske har tagit i för mycket eller för lite och så har det varit en massa andra saker som har kommit i vägen. Nu har jag ju två veckor utan något inbokat och då kanske jag kan använda den tiden på bästa sätt!!?

 

-Låter jättebra tycker jag!

 

-Nu tycker jag att det är lite mycket snack och liten verkstad.. kan jag inte bara köra igång!!?

 

-Ok. Var ska jag börja?

 

- Jag tycker att jag gör ett schema för imorgon måndag med bara bra saker. Och så lägger jag ut det här på bloggen och sen måste jag rapportera hur det går. Ett schema dag för dag är bäst. Det blir ofta fel om jag planerar för mycket på en gång och då ger jag upp och sen känner jag mig misslyckad. Och då kan jag också justera schemat efter hand när jag ser hur det fungerar eller inte fungerar. En obligatorisk punkt på schemat bör alltså vara reflektion.

 

-Det låter superbra!!! *applåderar i otakt och gör vågen mentalt*

 

-Ok. Är det något särskilt överhängande som bör vara med på schemat? Förutom alla dom bra sakerna menar jag.

 

-Ja.. det ÄR JU PÅ TIDEN att jag svarar på det där meddelandet som jag fick för flera veckor sen! Och sms:et från ebs. Och bokar tvättstugan. Och sen faktiskt går dit och tvättar också. Och håller rent i köket och badrummet. Och hänger upp alla kläder som ligger överallt. Och dammsuger. Och fortsätter med organiseringen och rensandet i vardagsrummet. Och skärper till mig med matlagningen. Och gör hemuppgifterna från kbt:n. Och läser böcker. Och mediterar. Och vilar. Och torrborstar och gör nässköljning. Och gör något roligt. Och promenerar. Och..

 

-Appappapp.... nu räcker det strängis och otålis. Ta det lugnt! Ingen idé att jag bråkar med mig själv.

 

*svälj*

 

*klappar på kinden*

 

-Bra. Då har jag lite att utgå ifrån. Jag gör ett schemaförslag och så återkommer jag med det när jag är klar!

Nu har jag gått några veckor på rehab.. nästan halvtid faktiskt.

Det första vi har fått lära oss är att det inte finns någon quickfix för utmattningssyndrom och att resultatet av rehab ofta är att man till att börja med upplever sig som sämre.. Det beror på att en sak vi får lära oss är att känna in kroppen och lägga märke till signaler och därmed få koll på var våra gränser går Sen är det ju också himla mycket med allting.. resa fram och tillbaka till Danderyds Sjukhus flera gånger i veckan (tar ca 3h totalt tor), massor av nya intryck, nya människor, INTRESSANTA människor.. hemuppgifter.. nya sätt att tänka och organisera tillvaron på alla nivåer.. Det är mycket helt enkelt. Man blir trött.

 

En gång i veckan har vi grupp-kbt. Då lär vi oss att lägga märke till våra tankar och beteenden. Vi lär oss vad som händer i kroppen vid stress och ångest och vi lär oss olika tekniker och strategier för att hantera vår utmattning och resten av livet. Vi får olika hemuppgifter.. t.ex göra ett aktivitetsschema för varje dag med tid för vila och återhämtning. Och tid för aktiviteter som vi gör bara för att må bra... viktigt! Vi övar på att vara i nuet och känna efter vad vi behöver och på att lära oss av våra misstag när vi tar i för mycket och sänka ribban och försöka hålla oss under den... att alltså göra lite mindre än vad vi tror att vi klarar av.. svårt!

Vi jobbar på att fatta hur risiga vi faktiskt är och acceptera det. Vi är inte där riktigt än. Vi lär oss att sätta gränser och att säga ifrån utifrån våra behov och förmågor. Puh!

Vi har fått lära oss att det är superduperviktigt att se till att hålla blodsockernivån på rätt nivå. Det innebär tre måltider + två mellanmål om dagen. Dieter och sånt får vi inte ens tänka på men vi ska undvika socker så mycket som möjligt.

Så det är mycket Skalman-tänk. Mat- och sovklocka. Man får lägga in påminnelser i mobilen.

 

Sen har vi BK en gång i veckan. BK= basal kroppskunskap.

Då lär vi oss att meditera och att bli medvetna om vad som händer i våra kroppar. Vi mediterar liggande, sittande och gående. Ibland helt tyst och ibland med mmmmm-ljud på varje utandning. Och så reflekterar vi och pratar om vad vi upplever. Massor av reflekterande är det.

När vi  mediterar sittande så gör vi det helt tyst och jag sitter på en meditationspall. Vi sitter i en ring, vända utåt så vi inte ser varandra och så får vi INTE blunda. 15 minuter satt vi sist och nu på onsdag tror jag att vi ska köra 20 minuter. Hela tiden måste vi tänka på var vi har vårt bäcken. Om man tänker sig bäckenet som en skål och att det är fyllt med vatten så ska det inte skvimpa ut något. Ofta har man en tendens att tippa bäckenet framåt och det är inte bra för ryggen.. bidrar ofta till spänningar och värk i ländryggen. Så det där vattenskvimpandet ska man tänka på hela tiden.. när man går och står och ligger. Och sitter.

Jag har lyckats meditera hemma också. Då sitter jag på tre stycken av pappas bonniers lexikon med en kudde ovanpå. Jag sitter gränsle över med knäna i golvet och fötterna ihop bakom.. diamantställning kallas det. Det är faktiskt mycket, mycket skönt. Det känns som att hjärnan får pusta ut i ett svalt och mörkt rum och sen får ta ett svalkande dopp i något väldigt rent vatten. Det känns läkande och helande.

 

Utöver detta har vi också fått föreläsningar om utmattningssyndrom (vad som egentligen händer i kroppen.. dvs hela nervsystemet är ur balans och inget funkar som det ska), sömn och fysisk aktivitet. Imorgon ska vi ha föreläsning om kognitiva förmågor. Dom är ju inte så bra för tillfället.

När det gäller sömn så fick vi veta att enda sättet att få ordning på ett stört sömnmönster är att gå och lägga sig och gå upp vid samma klockslag måndag-söndag. När allt fungerar som det ska igen så kan man vara lite mer flexibel. Det som händer när sömnmönstret är stört (det kan vara insomningsproblem eller att man vaknar hela tiden) är att man inte får tillräckligt med djupsömn och det är mycket skadligt i längden eftersom det är då som kroppens celler reparerar och återhämtar sig. En förutsättning för att bli bra är alltså att sömnen fungerar. Jag jobbar på det. Går upp 07.00 och går och lägger mig 22.00. Någon tupplur varje dag men inte mer än 20 minuter.

Fysisk aktivitet är supertoppenbra för kroppen. När den är frisk. När man lider av utmattningssyndrom kan det däremot vara mycket skadligt. Det som händer när man tränar är att först bryts kroppens celler ner och sen byggs dom upp efteråt då man återhämtar sig. Men när man lider av utmattningssyndrom så fungerar inte återhämtningen som den ska och då blir ju resultatet bara att kroppen bryts ner och dessutom går stress-systemet igång. Dåligt! Så vi ska absolut planera in fysisk aktivitet varje dag men bara pytte,pyttelite. En liten liten promenad. Långsam. Typ strosa.. känna marken under fötterna, lägga märke till träden, känna vinden mot ansiktet. Och sen mycket noga med återhämtning efteråt.

Att tänka på träna och dieter är inte aktuellt på minst ett år fick vi höra idag. Väldigt, väldigt deprimerande med tanke på att dom flesta av oss har gått upp en massa i vikt vilket beror på stress (stresshormoner lagrar fett.. särskilt på magen) och antidepressiva mediciner.

Och jag stör mig i allafall sjukt mycket på att vara tjock. Får inte på mig mina kläder.. himla opraktiskt. Rent fåfängligt bryr jag mig inte så mycket längre.. tänker att det får vara som det är just nu.. men det känns ohälsosamt och inte riktigt JAG.

 

Och nu tog Holland ledningen mot Chile. Buhu!

Båda stavningarna är helt rätt har jag googlat fram. Jag föredrar nog med p.

 

Tänkte bara rabbla upp mina symptom. Jag har ju en ganska käck ton här så det märks nog inte att jag lider av utmattningssyndrom och det är inte alltid det märks när man träffar mig eller pratar med mig i telefon heller.. men tillräckligt jobbigt är det ju för att jag ska vara oförmögen att arbeta och fungera normalt.

 

• trött förstås.. en trötthet som liksom inte går över.. Jag är inte trött varendaste sekund men när tröttheten slår till så är det bara att lägga sig. Jag blir uttröttad av alla aktiviteter. Jag menar ALLA. Spelar ingen roll om det är roliga, tråkiga, jobbiga aktiviteter eller om det är vanliga vardagliga rutiner som att duscha t.ex. Blir trött av det också fast det känns som att jag inte gjort någonting. Jag blir trött av att prata med människor, av att träffa människor, av att diska, av att gå till tunnelbanan, av att åka hit eller dit, av f-ing ALLT. Jag är som en mobiltelefon med dåligt batteri. När batteriet är laddat så känner jag mig nästan som vanligt och då är det svårt (och himla tråkigt) att begränsa sig särskilt om man har roligt.. men sen blir jag urladdad efter bara några timmar och sen tar det jättelång tid att ladda upp batteriet igen. Och om jag ignorerar tröttheten och gör för mycket (t.ex förra veckan.. men det var jag medveten om) så kommer det som en baksmälla och jag blir helt däckad ibland i flera dagar. Jag har börjat fatta hur jag funkar nu och ser mönstret. Det är bra för då blir jag inte lika deppig vid varje bakslag som jag blev förut. Dom andra symptomen blir också värre vid varje bakslag = deppigt och obehagligt.

Nu har jag fixat datorn alldeles själv. Var tvungen att köpa ett antispionprogram för 500 usdollar och det upptäckte ca 2000 infekterade grejer... och nu verkar allt funka rätt bra så det var det ju värt.

 

På måndag kör stressrehab igång med kbt-grupp. Spännande!

Jag har aldrig gått i någon form av terapi men jag har läst en hel del så jag tror jag vet på ett ungefär vad det handlar om. Kul med en grupp också.. Ett helt gäng med supertrötta människor som är snurriga i huvudet. Lite gulligt.

 

Förra veckan var lite annorlunda för då kom dotterns biologiska pappa hit till sverige och hälsade på. Dottern lyckades ju spåra upp honom i vintras via facebook (han har inte det för han är oldschoolgreek) och under våren har dom pratat i telefon två ggr i veckan. Allt gick bra. Vi var ju tillsammans för 200 år sen.. ett annat sekel förgudsskull ett annat millenium.. han kändes bekant men ändå inte på något konstigt sätt. Hursomhelst.. han avgudar lilla p och det här är det bästa som någonsin har hänt honom och för det är jag innerligt tacksam. Tänk om han inte hade varit intresserad! Usch..

Anyhoo.. dottern släpade runt honom överallt och han fick träffa både släkt och vänner inklusive såklart dotterns riktiga pappa D. Det var båda papporna väldigt nervösa inför men dom blev nästan best buds när dom insåg att ingen av dom är något hot mot den andra. Det var riktigt sorgligt när han åkte hem men som jag sa till honom.. this is not the end this is the BEGINNING!!

 

Så pga förra veckan har jag varit väldigt trött den här veckan. Rentav klubbad. Det är tokstökigt här hemma och jag försöker att inte stressa upp mig för det. Tänker att jag får göra en liten sak åt gången och så är det bra med det.

Lyssnar mycket på tankesmedjan. Älskar dom och lite allmänbildad blir man också. Har börjat försöka läsa lite bok. Mycket svårt. Måste anstränga mig jättejättemycket för att ta in vad jag läser. Längtar efter att läsa böcker har ju hundratals olästa.

Nu är jag lite hungrig. Ska ta mig i kragen och svänga ihop något med ruccola och mozzarella. Jag är dålig på det där med mat för tillfället. Första grejen jag skulle fixa om jag blev superduperrik. En kock! Vilken dröm!

Jag har ju en kock kom jag på.. sonen. Men han är för det mesta på annat håll och lagar mat. För tillfället på Pontonen, Norrmälarstrand. Han är så duktig. *gråtmild av stolthet*

 

(obs! måste bara påminna om att såna där stjärnor är bland det fånigaste men dock mest komiska jag vet så det är lite ett skämt när jag använder dom.. mycket viktigt att ingen tror att jag på allvar skulle skriva ex *ler*)

 

Och så den obligatoriska kattbilden.

Ni har min dator kollapsat totalt så jag kan inte blogga på den.. och att skriva på mobilen tar alldeles för lång tid för en skelande person som mig så jag tänker återuppliva min Twitter istället. Jag har för mig att jag heter raketsonny där.. prova att söka på det om ni vill veta vad jag pysslar med i små oneliners!

 

p.s.

jag har blivit antagen till behandling på stressrehab! Jag ser ljuset!

Eftersom mitt minne är uselt och min tidsuppfattning för tillfället endast kan hantera nuet så minns jag inte i detalj vad som hänt sen sist jag skrev.

Hon sa att när man är t.ex deprimerad så är det bra att jobba 25 % och fortsätta ha kontakt med jobbet.. men när man lider av utmattningssyndrom (som är en fysisk åkomma) så blir det lätt kontraproduktivt. Man gör av med all sin energi på att jobba dom där ynka procenten istället för att låta kroppen läka. Så sedan förra tisdagen är jag hemma. Det känns lite deppigt men samtidigt är det bara en sak jag vill och det är att bli bra och då är jag beredd att göra det som krävs. Jag har inte fått besked ännu om jag får gå på behandlingen men jag tror och hoppas på det.

Vidare förklarade läkaren för mig vad det är som händer i kroppen vid utmattningssyndrom. Jag fick rabbla upp alla mina symptom och så förklarade hon. Jag frågade om hon trodde att jag kunde bli bra igen och då sa hon att det trodde hon verkligen eftersom hon ansåg att jag har kapacitet. Läkaren var underbar och jag kände omedelbart att jag ville ha henne hemma i köket.. himla mysig människa som fick mig att må bättre mitt i allt.

 

• Förutom detta har jag spelat klart alla nivåer (444?) på candy mania och därmed raderat den appen från min telefon. Skönt.

• Och så har vi varit på akut kloklippningsutryckning med frassekatten. Hans klor växer sjukt fort och dessutom på både längden och bredden.. det är som små hovar. Vi försökte klippa hemma men det resulterade bara i att jag och sonen blev osams och Frasse slogs för sitt liv. Jag blev både kallsvettigare och snurrigare än vanligt. Nu har vi hittat en veterinär i närheten som har drop-in på onsdagar och dom var verkligen duktiga.. veterinären smekte av klorna med qui gong-aktiga rörelser.

• Jag har lyssnat på en helt fantastisk bok av Majgull Axelsson. Den heter "Jag heter inte Miriam" och handlar om en romsk kvinna och hennes upplevelser under och efter andra världskriget. Läs den!

Passar på att göra... absolut nästan ingenting nu när det är påsk och 4 lediga dagar i sträck. Tack jesus!

Har suttit på balkongen och lyssnat på ljudböcker och hinkat i mig grön smoothie.

Igår kom dottern förbi en liten stund och då testade vi att blanda gin i påskmusten. INTE gott kan jag meddela.

Mår mycket bättre nu än i torsdags.. så man ser ju ganska tydligt sambandet mellan hur jag mår och graden av aktiviteter och yttre stimulans.

Har läst på lite om gröna smoothies i Victoria Boutenkos bok "Grönt för livet" (Green for life).

Det är inte klokt vad bra det är för hälsan säger Victoria. Se bara på chimpanserna! Dom har ju typ samma genuppsättning som människan och trots att dom bara äter bladgrönt, frukt och pyttelite frön och nötter (och en och annan insekt) så är dom superstarka och pigga och får nästan aldrig cancer.

Jag har inte ätit rawfood på länge.. har helt saknat inspiration och ork vilket har lett till att jag ätit både dyrt och osunt.. men nu har jag bestämt mig för att åtminstone hälla i mig en liter grön smoothie om dan. Och se vad som händer. Det kan ju knappast vara skadligt och sen får vi ju hoppas att det inte är dom där enstaka insekterna det hänger på.

Nu har jag swooschat ihop spenat, jordgubbar och banan varje dag i en vecka och det känns väldigt bra.

Inte vet jag om det har något samband men plötsligt har jag ju rest mig upp ur soffan och börjat skriva här. Och jag har städat hemma. Och tvättat. Och nästan känt mig utsövd när jag vaknat (även om det inte räcker så länge men ändå!). Jag har mått mer bra än vanligt förutom i torsdags men det hade ju sin förklaring.

Så jag fortsätter.

Huvaligen vad dåligt jag mådde igår.

Först åkte jag till jobbet och redan där kände jag mig rätt snurrig. Sen mötte jag dottern och så åkte vi ut till polisen i Solna för att fixa pass och id-kort till mig. Jag var toktrött och snurrig och kände tendenser till panikångest som inte riktigt gick att tänka bort. Fick en känsla av att jag bara skulle kunna falla ihop närsomhelst varsomhelst.

När jag äntligen, äntligen kom hem och äntligen, äntligen kunde stupa i soffan så kunde jag inte varvar ner. Tyckte hjärtat bankade konstigt, blev kallsvettig, mådde illa, började tänka på pappa som låg och dog på soffan. Försökte distrahera mig med ljudbok, film, spel.. men det gick inte.. orkade inte var ju så trött. Till slut kom jag på att jag kanske hade någon gammal atarax kvar i min medicinlåda som jag fick för säkert 10 år sen mot just panikångest men som jag inte tyckte funkade då.. man blir så obehagligt trött av dom. Tog en och sen lyckades jag äntligen somna.

Lite bättre idag men det är nog bäst att jag tar det väldigt lugnt i några dagar nu.

Det har varit mycket den här veckan och samtidigt har jag mått lite bättre än vanligt och bara för det har jag förstås glömt bort att jag inte tål någonting och då blir det såna här bakslag.  Jag ser ju mönstret.

Det är så svårt att förstå och acceptera att jag inte klarar av någonting.

Det kan man fråga sig.

I mitt fall tror jag det handlar om en kombination av duktigflicka-syndrom, en sjuk pliktkänsla, extremt (frickin omöjliga) krav på mig själv, en tendens att svepas med i saker och ting och helt tappa distansen, avsaknad av familj (alltså typ make/sambo, barn och andra som man bor ihop med) som kan ifrågasätta och en total olyhördhet gentemot mig själv och min kropps signaler.

Min stackars kropp har ju verkligen sagt ifrån tusen gånger utan att jag har fattat.

Såhär i efterhand ser jag ganska tydligt att det riktigt började gå utför i samma veva som ungarna blev stora och flyttade hemifrån (eller delvis flyttade). Så länge dom behövde mig var jag ju tvungen att finnas där för dom och då var det lättare att inte bli uppäten av jobbet.

Och sen tror jag att det är så också att även om man hela tiden hör talas om andra människor som bränner ut sig så tror man ändå inte att det ska hända en själv... på riktigt liksom.

Man tror att man har koll.

OCH ovanpå allt detta sist men inte minst så har jag faktiskt haft en ganska odräglig och omöjlig arbetssituation i åratal. Och trots att jag emellanåt har sagt ifrån och talat om för min chef att jag inte förstår hur jag ska klara av mina arbetsuppgifter så har det inte hjälpt. Jag har istället fått höra om hur mycket chefen har att göra t.ex.

I höstas fick jag för första gången en bra chef men det var ju så dags. Jag har faktiskt funderat på ifall jag möjligen har någon form av auktoritetsproblem eftersom jag alltid är missnöjd med mina chefer.. men nu har jag ju provat på en som var bra och hade jag jobbat med henne hela tiden så tror jag faktiskt inte att jag hade suttit här nu och mått såhär.

Nåväl.. jobbet är en sak och där kan man ändra på mycket och vissa förändringar har redan genomförts sedan jag blev sjuk så det blir säkert bra.

Det jag måste ta tag i är ju mitt beteende som ändå har gjort att jag stannat kvar i en omöjlig jobbsituation. Och så måste jag ändra mina prioriteringar och vara snällare mot min kropp och själ.

Jag har redan kommit en bit på vägen eftersom tankarna har snurrat och surrat i huvudet när jag legat på soffan. Jag har lyssnat på lite böcker om utbrändhet, stresshantering och liknande och kommit till en massa insikter. Egentligen inga alldeles nya insikter.. dom har nog funnits där förut också men då bara någonstans i bakgrunden.. nu är det mer som att jag förstår att det är allvar. Att jag måste göra ett val.

Förut när jag var mitt uppe i jobbsnurren så såg jag inte att jag hade några val. Jag förstod att jobbet inte var hälsosamt men jag förstod inte hur jag skulle kunna ändra på det. Jag förstod inte hur jag skulle kunna få något annat jobb i det skick jag var och dessutom har jag faktiskt en ganska bra lön och den behöver jag efter åratal av dålig ekonomi och skulder att betala.

Så det snurrade på tills det sa PANG. Och nu är jag tvungen att välja.

Behandlingen jag hoppas på handlar mycket om att se på sitt beteende och ändra på det för att förhindra att man hamnar i samma situation igen.

Sen är det ju intressant att fundera på varför jag har så stora krav på mig själv och varför jag måste vara så duktig hela tiden. Och varför denna extrema pliktkänsla som på något sätt är kopplad till känslor av skuld som helt saknar förankring i verkligheten. Har ju pratat med både psykolog och kurator och det har lett till vidare grubblerier över detta och jag tror att jag har kunnat hitta lite förklaringar i barndomen som hänger ihop både med hur man såg på barn på den tiden och hur just min familjesituation såg ut. Kanske orkar jag gå in på det en annan gång för det är intressant.

Det sorgliga (och förbannat irriterande) är att lilla p (dottern) ju har lyckats kopiera mycket av dom här självdestruktiva personlighetsdragen. Jag antar att det handlar om kopiering eftersom hennes barndom har sett väldigt annorlunda ut och då på ett positivt sätt... men hon har förstås identifierat sig med mig och barn gör ju inte som man säger utan som man gör..

Jag har skällt på henne för detta. Hon ska ge f-n i att sno mina dåliga sidor!

 

Sen vill jag bara säga det att i grunden har jag en väldigt bra självkänsla. Jag tycker att jag är bra och förbannat duktig. Jag vet att jag är det. Ändå kunde det ju tydligen var lite,lite bättre. Eller så handlar det bara om att jag inte får tillräckligt med applåder. Och det verkar inte räcka med att jag själv tycker att jag duger utan jag måste ha bekräftelse utifrån också.

Där har vi det! Det är där skon klämmer.

Från och med nu ska jag jobba på att lita på min egen känsla av att jag duger och är bra. Om jag får applåder så är det en bonus och om jag inte får det så är jag lika bra för det.

Vad bra, då har vi rett ut det.

Tack bloggen!

 

Eftersom jag för tillfället är rätt förfärligt dålig på att kommunicera via sms, mail, fb, telefon eller irl så tänkte jag att jag ju kan skriva lite här så kan den som undrar och är intresserad ändå få veta lite vad som händer i mitt liv nuförtiden.

 

Såhärere..

 

Är sjukskriven 75 % för utmattningssyndrom.

Eller.. inte för att min läkare på vårdcentralen fattade att det var det som det var frågan om.. han sjukskrev mig för stressrelaterade ångestsymptom och gav mig tabletter.. men efter lite googlande och konsulterande med andra drabbade har jag själv ställt den diagnosen. Håller nu på och utreds på Danderyds stressrehab för att se om jag kvalar in för deras behandling som tydligen ska vara bra. Hold your thumbs!

Har hittills pratat med kurator och med psykolog och ska nästa vecka träffa en läkare och sen ska dom ha sammanträde om mig och sen får vi se.

 

Det hela började i höstas i slutet av oktober.

Eller egentligen började det väl för typ 20 år sen.. långvarigt slitage helt enkelt. Förr eller senare går det inte att ladda batteriet längre även om det höll bra länge. Har alltid sett mig själv som en väldigt seg och envis person. Bryt ihop och gå vidare typ.

Meniallafall.

I slutet på oktober så bestod min tillvaro av att varje dag ta mig till och från jobbet utan att behöva springa av tunnelbanan alltför många gånger pga panikångest. Så fort jag kom till jobbet blev det bara som ett brus i huvudet. Jag kände mig vimmelkantig och ostadig. Satt bakom skrivbordet och höll mig fast i bordsskivan och höll masken. Var tvungen att samla mig och ta sats innan jag skulle gå över ett golv.. t.ex. till aktskåpet för att hämta en akt.. kändes som att gå över den halaste av hala iskanor. Var tvungen att göra allting i slowmotion.

Jag fick inte så mycket gjort på jobbet av förståeliga skäl eftersom jag satt där och var livrädd och trodde att jag höll på att dö.

Gick till doktorn och fick tabletter och så konstaterades det att mitt hjärta slår extraslag. Fick tid till arbets-ekg men kom aldrig iväg dit eftersom jag inte i min vildaste fantasi (och den är rätt vild) kunde se mig själv på en träningscykel. Doktorn sa att det var ok att skjuta upp det till senare. Han var inte så orolig men tyckte ju att det skulle utredas även om han trodde att det var stressrelaterat.

Fortsatte "jobba". Kom på att det kändes bättre i huvudet om jag drack alkohol. Bruset försvann och jag kände mig normal för en stund. Inte för att jag satt hemma och drack i min ensamhet utan jag märkte det när jag drack vin med långa farbrorn och teskedsgumman. Berättade det för doktorn och då sa han att det ju inte var så konstigt eftersom alkohol är ångestdämpande. Inte hade jag fattat att bruset i huvudet hade med ångest att göra.. jag trodde att min hjärna var helt överhettad och höll på att implodera eller att det var en stroke eller hjärntumör eller vadsomhelst annat förskräckligt.

Och så då en dag i slutet på oktober så började en chef på mitt företag att arbetsträna hos oss. Hon kollapsade på jobbet för något år sen och fick strokeliknande symptom men det var ingen stroke utan helt enkelt en stresskollaps. Min chef hade bett mig att ta hand om den här stresschefen och vara lugn och varsam med henne eftersom hon var mycket stresskänslig. Självklart! sa jag. Första dagen som hon kom till oss så var jag ensam på kontoret och satt där och höll masken som vanligt samtidigt som det brusade och susade i huvudet. Vi pratade och jag frågade lite om hur den där kollapsen egentligen hade gått till och hon berättade. Jag frågade om hon hade mått väldigt dåligt innan och hon sa att det hade hon inte.. lite hjärtklappning och huvudvärk men inte så farligt.

Och det var då poletten trillade ner och jag förstod att att jag inte kunde fortsätta och klamra mig fast vid bordskanter längre.

Så jag ringde min chef och sa att nu går det inte längre. Jag kan inte. Jag orkar inte. Och så gick jag till doktorn och blev sjukskriven. Och sen gick jag hem och la mig på soffan.

Började jobba 25 % efter årsskiftet mest för att jag kände att det förväntades av mig. Men egentligen var det för tidigt. Ju mer tiden har gått desto tröttare har jag blivit. Jag tror att det beror på att det tar tid att varva ner. Man är liksom uppskruvad och stressad av själva situtationen för att inte tala om försäkringskassan.

Jag har hela tiden känt att jag borde en massa.

Jag borde äta rätt, träna, meditera, gå på yoga, kbt:a bort panikångesten, ligga på spikmattan... bygga upp mig själv igen.

Men jag har inte orkat.

Jag åker till jobbet 4 dagar i veckan och är där 2,5 timmar och sen åker jag hem och svimmar på soffan.

Soffan och jag lever i symbios nuförtiden.

Vissa dagar kan jag känna mig nästan som vanligt. Då blir jag så glad! Och så gör jag lite för mycket och sen blir det bakslag i en vecka. Det spelar ingen roll ifall jag gör något tråkigt, jobbigt eller roligt.

Så. himla. trist.

Och orolig blir man också av situationen. Tänk om jag aldrig blir bra? Tänk om doktorn har fel och jag egentligen är allvarligt sjuk??

 

Men lite hopp har jag som sagt. Jag tror på den här stressbehandlingen som jag hoppas få gå. Det är en behandling som är på 8 veckor och som innefattar kbt, gruppterapi, information, avslappning och hemuppgifter.

Och bara det att jag sitter här och bloggar är positivt.

Jag har tänkt det så många gånger men bara inte orkat.

Och både igår och idag har varit bra dagar.

Men det är bara att inse. Jag kan i princip inte göra någonting hur kul det än skulle vara. Jag måste ta tillvara på varje tillfälle jag har till att vila och bara ta det lugnt. Minimera sinnesintryck och aktiviteter.

 

Så därför kära vänner och alla som jag känner... det är inte det att jag inte vill prata med någon eller träffas.. jag bara kan inte, får inte och orkar inte (även om jag ibland tror att jag orkar).

Så är läget just nu.

Kommer skriva mer senare om vad jag ändå gör för att bli bättre.. har faktiskt börjat ta mig upp från soffan mer och mer även om det inte är aktuellt med träning ännu.. och om vilka symptom jag har, och om varför det har blivit såhär och vad jag ska göra för att inte hamna här igen.

 

Och en sak till!
Jag blir jätteglad för ev. kommentarer, sms eller inlägg på fb.. jag är bara sämst i världen på att svara just nu!

Bara så att ni vet.

...utgörs av päron, spenat, citron, is och vatten.

Uppiggande!