down the mountain

Jaha.
Vi har haft det alldeles underbart, fantastiskt, hurmysigtsomhelst och underbart igen i London.
Vi bodde verkligen på ett skabbigt ställe.
Det var det enklaste enkla och det var precis vad vi hade förväntat oss.
Lite spännande var det när det regnade in.
77 trappsteg i superbranta trappor med heltäckningsmattor.
Upp till vårt rum alltså.
Tjo.
Men det var ju bara att vänja sig för att vara i London är ju mycket att gå i trappor.
Upp och ner och fram och tillbaka.
I affärer, i tunnelbanan och ner i källaren på restauranger när man ska på toaletten.
Inte konstigt att övervikt inte verkar vara något större problem.
Och tur är väl det eftersom tunnelbanorna är pyttesmå.
Och alla är så himla artiga.
Ingen gnäller och klagar.
Dom bara knatar på... upp och ner och fram och tillbaka... och så trycker dom ihop sig i dom pyttesmå tunnelbanevagnarna.

Jag älskar verkligen London!
Älskar allt.
Utbudet.
Arkitekturen.
Tunnelbanan.
Bussarna.
Språket.
Alla artiga och hjälpsamma expediter.
Hela alltet.

Man måste ju inte trängas där det är som värst.
Som t.ex. i hörnet mellan Regent Street och Oxford Street.
Jag och dottern fastnade där en gång.
Det var inget särskilt som hände eller så, det var bara så mycket folk så det blev stopp.
Det tog ett tag innan vi lyckades trassla oss ur.

Det är skönt att vara hemma men jag vill helst åka tillbaks imorgon!