down the mountain

Allt skulle vara så bra så bra om det inte vore för att jag drabbats av katastroftandvärk och min älskade tandläkare the lovely rita är på semster och kommer inte tillbaks förrän om två veckor och jag har en tid om TRE veckor.
Har varit på tandläkarakuten (en festlig upplevelse för 800 kr) där en stroppig typ sa att nerven nog är slut (?) och sen skrev han ut antibiotika och citodon för att JAG bad honom göra det inte för att han trodde att det skulle hjälpa.
Det var i torsdags och det har inte direkt hjälpt.
Jag lider ju av extrem tandläkarskräck och kan bara inte gapa för vem som helst så jag har inte mycket annat att välja på än att försöka överleva tills lovely rita är tillbaks.
Ska ringa och tigga och be om att få komma lite tidigare när hon är tillbaka... om det skulle gå... om någon annan ringer återbud eller så.
Det här gör att allt annat påverkas.
Det går liksom inte att fokusera på något annat.
Tack och lov kommer smärtorna hittills i vågor så mellan varven kan jag få lite annat gjort.
När det gör ont handlar det bara om att stå ut.
Jag snålar med citodonen och varvar med ipren och treo och följden av det är ju att jag såklart mår illa.
Dessutom blir jag sjukligt trött och sover och sover... men inte på ett skönt sätt utan allt blir lite mardrömsaktigt.. jag hamnar liksom mittemellan sömn och vakenhet.
Jäklar vad jag ska njuta när lovely rita har fixat det här.
Man har verkligen ingen anledning att klaga om man inte har ont.
Just i denna stund gör det inte ont!
Det är därför jag passar på att meddela mig med omvärlden.
BLÄHÄ!!!