all cried out
Maj gadd.
Har precis lyssnat färdigt på sista Harry-boken med den underbare, underbare Jim Dale som uppläsare.
Boken är helt underbar.
(Jag är inte nöjd med epilogen.
Tycker att hon kunde ha lagt lite mer krut på att beskriva händelserna efter slaget på Hogwarts.
Man vill veta mer om hur det gick sen förr samtliga inblandade.
Dudley t.ex.)
Men själva berättelsen.
Hur hon lyckas knyta ihop allt så logiskt och fullständigt.
Ingenting känns förhastat eller ogenomtänkt.
Jag gråter över Dudley, över Hedwig, över Moody, över Kreacher, över Dobby, över Snape (niagarafall), över Lupin och Tonks, över Fred, över Ron och Hermione (niagarafall över Rons desperation när Hermione torteras), över familjen Malfoy, över Dumbledore, över Nevilles mod, över Harry...
Jag lever mig in så till den grad när Harry får klart för sig att han måste dö att det känns som om det vore jag.
När han går mot döden... så modig... och känner sig mer levande än någonsin.
Jag gråter av lycka och av sorg.
Vill inte att det någonsin ska ta slut... men måste säga att Rowling har överträffat alla förväntningar... och dom var extremt, extremt höga...
Ett bättre slut kunde inte Harry-serien ha fått.
Betyg:
10 niagarafall av 5 möjliga
