down the mountain

Att det ska vara så svårt att få lite tid och privacy över till att skriva det minstaste lilla inlägg...
Det är som att jag befinner mig inuti en hel svärm av hysteriska flugor.
Hela tiden.

Allt är som vanligt och inget särskilt har hänt förutom att jag var och dejtade min bästa lovelyrita i tisdags.
Den här tanden är inget att ha!!! utbrast hon och så skruvade hon upp lustgasen och pumpade mig full med bedövning och så drog hon... och drooooooooooog....
Och det knakade och knastrade i hela huvudet på mig och jag protesterade nog en hel del men till slut fick hon ut den med ett triumferande utrop och världens största smajl.
DET HÄR VAR JÄTTEROLIGT!!! VERKLIGEN FANTASTISKT KUL!!!! DEN MÅSTE JAG VISA UPP PÅ KONFERENSEN!! KOM OCH TITTA ALLIHOPA!!!

Tydligen var min tandrot alldeles extraordinär i tandläkarsammanhang.
Den var helt enkelt jätterolig.
TITTA! DEN HAR TILLOCHMED EN LITEN KNÖL HÄR!!!! jublade lovelyrita.

Jaha, tänkte jag Hypokondrikern, nu har jag fått tandrotscancer också.

Sen släpade jag mig hem och blodet rann och rann ända tills morgonen dan efter.

Nu är jag bara öm.
Känns som att jag åkt på lite stryk.

Annars är det bara bra.