down the mountain

En god vän till mig... en förtjusande dam... har äntligen fått somna in...
Äntligen säger jag, för det var jobbigt på slutet.
Det var så mycket ONT.

Jag lärde känna damen för 2 år sen.
Hon var en av mina dagliga kunder.
Vi pratade massor.. och ännu mer blev det när jag fick följa med på ledsagningar till olika undersökningar och behandlingar.
Hon berättade om sitt liv.. om sina drömmar..
Hon befann sig i underläge hela livet.
Född som flicka i en stor familj... mindre värd än stökiga bröder...
Älskad, men mindre värd... i andras och egna ögon... för så var det då.
Hon blev städerska.
För något annat trodde hon inte om sig själv.
Det var det hon var kapabel till och den tillvaro hon var värd.
Hon var inte så kulturell och inte så intellektuell...hon försökte inte ens eftersom ingen förväntade sig det...
Hennes självförtroende var en del av ett kollektivt jävla dåligt självförtroende hos sk enklare flickor på den tiden.
Rapport från en skurhink liksom.

Men hon hade tur också!
Hon träffade ganska tidigt sin kärlek och gifte sig... och även om det inte alltid var en dans på rosor så tror jag att hon hade en jäkla tur där.
Att hon gjorde ett kap.
Att hon inte kunde ha fått det bättre.
Hon var verkligen älskad... nästan lite irriterande överälskad...
Visserligen bidrog maken till att hennes roll som enkel flicka cementerades... för han var ju också bara en del av den tidens värderingar... men han dyrkade och hyllade min lilla dam så mycket han kunde.
Ända till slutet.

Och nu är han ensam kvar och detär det som är det värsta.
Det är det som gör att mitt och mina kollegors hjärtan bara vill brista.

Så många livsöden man stöter på i det här jäkla jobbet.

R.I.P. sötaste, sötaste B.