down the mountain

Min älskade, älskade, mest underbare, hopplöse och underbaraste SON!
JAG ÄLSKAR DIG!!!

Min son och jag har slitit och kämpat i åratal med det mesta som gäller skolarbete.
Jag har åldrats dekader mentalt pga oro och nojjor.
Min son är ohälsosamt företagsam emellanåt.
Det händer mellan varven grejer som är mindre bra.
I skolan har det varit tvärtom... brist på action kan man säga...
Bara att få hem papper och information har ibland varit rent hopplösa projekt..
Utvecklingssamtalen har varit lätt ångestframkallande.

Samtidigt är ju min son, rent objektivt sett (jo,jo), en mycket, mycket omtyckt och sympatisk människa.
Intelligent, empatisk, rolig, generös och omtänksam.
Så lätt att tycka om.

Men... man har aldrig riktigt kunnat slappna av.
Det har varit graffiti på gott och ont, polisfarbröder som har ringt hem om beslag av pennor och folköl, stöld och efterlysning av polis (ja,ja... han var typ 9 år och allt reddes ut på bästa pedagogiska sätt), eldning av fot, bråk med rektor pga mooning i skolan, femtielva trasiga och borttappade mobiltelefoner, tjuvanvändning av diverse substanser som inte är ok när man är minderårig, sten i huvudet, skolkning, en envis dragning till lätt suspekta subkulturer och ständigt väldigt bekymrade lärare...

Min son har helt enkelt varit mycket bra på att göra sig påmind... ingen risk att man lutar sig tillbaks och slappnar av någon längre stund....

Samtidigt är han , förutom dottern förstås, min bästa vän och supporter och den som står mig närmst här i världen.

Nu har han fått MVG på en textanalys i svenska!
På Globala Gymnasiet där konkurrensen och kraven är stenhårda.
Jag är så stolt så jag smäller av.
Bättre än alla löneförhöjningar i världen!

Jag tror på dig, sonen!
Det har jag alltid gjort.
Jag är bara så sjukt jävla orolig hela tiden.