down the mountain

(blev inte någon riktig höjdardag för det enda jag fick hos tandläkaren var en ny tid eftersom bedövningen inte tog på patienten innan... en vuxen karl som vrålade så blodet isade sig på oss sammanbitna i väntrummet)

Det här med att lyssna på musik i mobilen eller vad man nu har.
Jag gör inte det så ofta för jag klarar knappt av det.
Jag måste bita mig i tungan och behärska mig som tusan för att inte  börja hoppa och dansa och sjunga och vråla.
För att inte få för mig att jag är med i en mtv-video.
Man sitter där i morgonrusningen på tunnelbanan och alla andra sitter där också, trötta och djävliga och stämningen är väl inte den muntraste... grå vardag och tristess...
så lyssnar man på "Hope and glory" med mumsmums eller "knights of Cydonia" med muse och hela verkligheten vänds upp och ner.
Man ser på sina medpassagerare (och sig själv) med ömhet och kärlek och man älskar alltihopa!
Allt fult blir vackert.
Fulvackert.
Vackertfult.
Man fylls av hopp och glädje och meningsfullhet och överseende och vill bara..... typ.. jubla eller nåt..
Det är svårt att låta bli.

Att vara lagd åt det bipolära hållet är fantastiskt när sinnesperceptionen funkar åt rätt håll.
Andra dagar känner man sig som en sur disktrasa och vill bara ta närmsta rymdraket till en galax långt, långt bort.
Verkligheten varierar nog inte så mycket från dag till dag... det är upplevelsen och tolkningen av sinnesintryck som får fnatt åt ena eller andra hållet.
Just nu verkar jag helt klart befinna mig mer åt det positiva hållet.