down the mountain

Ebs och jag såg Nowhere boy.
Det är alltid med ett visst motstånd jag läser böcker och ser filmer som handlar om beatlespojkarna.
Jag orkar liksom inte med vemodigheten som inte går att undvika eftersom det handlar om svunna tider och allt är över och John och George är döda och jag föddes för sent för att få vara med på riktigt.
Så det var lite motvilligt som jag satte mig på biografen och därför blev nog filmen ändå en ganska positiv upplevelse.
Man undrar ju hur mycket som stämmer med sanningen och hur mycket som den konstnärliga friheten står för..
Man funderar också lite över vad John hade tyckt och tänkt.
Det är väldigt utlämnande. Inte bara beträffande John.. utan hela hans familj..
Och vad som än är sant eller inte så är det ju allmänt känt att John var en ganska trasig människa p.g.a. relationen till sina föräldrar och styvföräldrar.
Det var något han aldrig kom över. Vem gör det?
Filmen var en lite mer än godkänd samt mycket sorglig upplevelse.

Dagens promenad blev mellan Thorildsplan och Grand på Sveavägen.
Halva promenaden var ren smärta. Mina benhinnor (skenbenen) har spårat ur.
Jag haltade mig fram i irriterande långsam takt och sen släppte det faktiskt lite.
Har googlat efter tips och trix för att det ska bli bättre men hittar inget vettigt.
Jag fattar ju att skorna är viktiga. Får se om jag har råd att köpa ett par riktiga pjuck på löplabbet eller om det måste vänta till nästa lön.

Efter bion tog vi en öl och fish&chips på en irländsk pub och snackade London och ålderskrämpor.
Kul att träffa ebs! Det är alldeles för sällan.

Idag är det jobb hemma som gäller.
Ångest!
Men det är bara att köra på. En timme i taget med äggklockan.
Blä.