down the mountain

Om precis ett dygn är det snart dags att landa i Chicago!
Förhoppningsvis.
Spännande!!!

Man måste ju bara älska cityakuten!
Hängde på låset och fick nummerlapp 10.
Fick prata med sköterskan efter en kvart.
Efter ytterligare 5 minuter fick jag träffa doktorn.
1 minut senare var jag på väg till apoteket för att hämta kåvepeninet!

Inget svalgprov!
Solklar halsfluss! Sällan har jag fått ett så positivt besked!
Det går ju att behandla. Bättre än virus som bara måste genomlevas.

350 kr kostar det på den där akuten.. men kommer man dit vid rätt tidpunkt är det absolut värt det!
Slippa ringa som en galning till vårdcentralen kl 08.00.
Slippa vänta på att dom ska ringa upp.
Slippa pricka in någon omöjlig tid som dom hostar upp.
Slippa att ändå få sitta och vänta minst en halvtimme i väntrummet.
Slippa gå till apoteket en trappa ner bara för att upptäcka att doktorn misslyckats med den elektroniska överföringen av e-receptet.
Slippa gå upp och ....

Ja, ni förstår.

Jag börjar tycka som che.
Tid är verkligen så mycket viktigare än pengar.. i alla fall när man har ont om den.

Nu ska jag gå och köpa en västerbottenost till morbrorn och sen är det raka spåret hem till tvättstugan och packandet.

Det var konstigt igår kväll när dottern och jag låg och tittade på Grey's.
Doris var ute och Frasse var borta.
Man hade kunnat ställa ut öppna pizzakartonger över hela lägenheten om man hade velat... ingen hade hetsat upp sig över det..
Men mest var det ändå tomt.

Dotternsföredettapojkvän berättade idag att Frasse fortfarande inte hade hämtat sig efter chocken när han gick till jobbet imorse.
Och hela kvällen igår hade Frasse glidit omkring i ultrarapid.. som om han trodde att han blev osynlig då.
Han hade t.o.m. glidhoppat ner från sängen i slow motion.
Lilla söta Frasse.. ute i stora vida världen.. (=en 2:a på Lilla Essingen).