down the mountain

Vaknade med rostig kniv i halsen.
Får avvakta.
Om jag vaknar med det imorgon också måste jag släpa mig till den där förbannade vårdcentralen.
Om jag då har tur så kanske någon stark och bestämd sköterska lyckas ta ett svalgprov på mig.
Min kräkreflex orsakar panik och slagsmål varje gång.
Om jag sen har tur så visar det sig att jag har fått en släng av bakteriell halsfluss.
Vilket går att behandla.
Om det är virus så vet jag inte om jag kan åka till Canada.

Om jag inte kan åka till Canada så är frågan ifall ungarna kan göra det själva.
Klarar dom av det?
Med Chicago och Guantanamo och allt???
Men egentligen.
Som om min förvirrade person skull garantera någonting..
Det blir liksom inte mindre enkelt för att jag är med.

Nu tar jag ut lite väl mycket i förskott.
Jag måste än så länge utgå ifrån att jag ska åka.
Alltså är det packa som gäller idag.

Det låter fruktansvärt otacksamt.. men helvetes, helvetes helvete!!! vad skönt det ska bli när det här är över.
Det är för mycket att ordna och fixa med.. för lite tid.. och jag hinner liksom inte.. orkar inte.. förmår inte..

Jag längtar hem redan innan vi har åkt.
För hem betyder att jag äntligen kan pusta ut.

Jag är inte otacksam.
Bara overloaded.
På gränsen till system failure.

Som sagt vi får se hur det blir med kniven i halsen.