down the mountain

Det blir inte alltid som man tänkt sig... men det kan ju sluta bra ändå..

Idag skulle jag och sonen egentligen ha dejtat släkten på Långholmen.. den där släkten som vi inte träffar så ofta...
men, men..

Istället var vi tvungna att uppsöka akuten eftersom sonen har haft bröstsmärtor i över en vecka.
EKG  och röntgen har gjorts och blodprover har tagits... men ingenting har sett konstigt ut..
Han har "bara" haft ont, ont, ont. Så ont att han inte har kunnat tänka på något annat.

Så på husläkarens uppmaning begav vi oss till Astrid Lindgrens barnakut och där konstaterade man tämligen omgående att sonen drabbats av tietzes syndrom.

Notera nu det här alla läkarstuderande!!!

Tydligen inte så vanligt.
Uppenbarligen inte eftersom husläkaren, som jag annars uppfattar som kompetent, missade det.
Ofarligt och behandlingsbart... men väldigt smärtsamt. 
Och inte alls så lokalt.. vill jag påpeka (för läkarstuderande).
Det var inte förrän doktorn klämde ganska ordentligt som det gick att lokalisera till några punkter.
Annars har det gjort ont i hela bröstet och även strålat mot ryggen.

Behandlingen utgörs av voltaren och alvedon utöver det lugnande beskedet  (se länk) och förhoppningen är nu att sonen ska repa sig så han kan stå ut med 17 timmar på ett flygplan (eller två) på onsdag.

Sen åkte jag hem och såg 6 avsnitt av Grey's Anatomy.
Blev väl lite inspirerad.