hopp
Det är väldigt, väldigt VÄLDIGT mycket just nu.
Onsdag nästa vecka.. alltså 25 augusti.. åker vi till Canada.
Det mest nervösa med hela resan är mellanlandningen i Chicago.
Om vi klarar oss igenom den utan att någon av oss hamnar på Guantanamo så ska nog resten också gå bra.
Det är mycket med den där resan nu som stressar till det.
Det är morbrorn och det är mamman som håller på och arrangerar och organiserar och informationen trippelskickas som i en bermudatriangel mellan Hässelby, Värmdö och Victoria, British Columbia B.C. på minst tre olika sätt (mail, vanlig post och telefon... ibland även sms).
Det börjar ta formen av ett statsbesök och jag börjar ta formen av en liten våt trasa.
Naturligtvis bidrar ju jobbet en hel del till stressen.. men jobbstressen i sig är ändå något jag är van och bekant med.. jag kan hantera den.. det är när ytterligare saker, som t.ex. statsbesök o.dyl., tillkommer som det börjar bli svårt att greppa. Och svårt att andas.
Till detta kommer också festliga saker som bouppteckning och osorterade pappor.
Jag säger bara!
Sortera dina grejer innan du dör!
Annars måste någon annan göra det.
Och grejer blir det ju hur som helst.. men det blir ändå lite, lite lättare om dom inte är uppblandade med t.ex. 15 år gammal reklam.
Jag är dock inte ett dugg förvånad.. men andra är det..
Ovanpå detta kan vi nämna en ohängd son på gränsen till myndighetsdagen men med ett ynkligt år kvar i skolan, inkontinenta herrkatter, trasiga dörrhandtag, fönster som inte går att stänga och allt annat som har en tendens att tjorva ihop sig SAMTIDIGT..
Tillkommer att jag är i en bedrövlig form.
Och när jag säger form så menar jag dels den konkreta formen på min lekamen och det hälsomässiga tillstånd denna lekamen befinner sig i.
Inte bra är ordet. Orden.
Inte, inte bra.
Föga förvånande efter en 6 veckors semester i stillhet i kombination med stort sockerintag... åtföljt av tokstressen på jobbet med stort sockerintag.
Det är liksom alla fel.
Och om den som läser det här blir trött på mig så är det inget mot vad jag själv blir..
Jag tror att det här året är mitt kris-år.
Och kris betyder utveckling.
Frågan är bara åt vilket håll utvecklingen kommer att gå.
Om jag ska orka fortsätta, orka bli äldre, orka någonting.. så MÅSTE jag ....
måste!
Men det kommer inte att ske förrän efter Canada.
En sak i taget.
Målet är i alla fall att endast jobba 8 timmar om dagen.
Efter Canada alltså.
Och den saken tror jag faktiskt att jag kommer att lyckas med eftersom little miss sunshine kommer att ha samma arbetsuppgifter som jag.. jag kommer att reagera om hon jobbar för mycket även om jag är blind när det gäller mig själv..
Och då kommer jag att få tid och energi över till annat!!!
så det finns hopp
för övrigt:
Greys Anatomy för hela slanten!
som en snuttefilt
Onsdag nästa vecka.. alltså 25 augusti.. åker vi till Canada.
Det mest nervösa med hela resan är mellanlandningen i Chicago.
Om vi klarar oss igenom den utan att någon av oss hamnar på Guantanamo så ska nog resten också gå bra.
Det är mycket med den där resan nu som stressar till det.
Det är morbrorn och det är mamman som håller på och arrangerar och organiserar och informationen trippelskickas som i en bermudatriangel mellan Hässelby, Värmdö och Victoria, British Columbia B.C. på minst tre olika sätt (mail, vanlig post och telefon... ibland även sms).
Det börjar ta formen av ett statsbesök och jag börjar ta formen av en liten våt trasa.
Naturligtvis bidrar ju jobbet en hel del till stressen.. men jobbstressen i sig är ändå något jag är van och bekant med.. jag kan hantera den.. det är när ytterligare saker, som t.ex. statsbesök o.dyl., tillkommer som det börjar bli svårt att greppa. Och svårt att andas.
Till detta kommer också festliga saker som bouppteckning och osorterade pappor.
Jag säger bara!
Sortera dina grejer innan du dör!
Annars måste någon annan göra det.
Och grejer blir det ju hur som helst.. men det blir ändå lite, lite lättare om dom inte är uppblandade med t.ex. 15 år gammal reklam.
Jag är dock inte ett dugg förvånad.. men andra är det..
Ovanpå detta kan vi nämna en ohängd son på gränsen till myndighetsdagen men med ett ynkligt år kvar i skolan, inkontinenta herrkatter, trasiga dörrhandtag, fönster som inte går att stänga och allt annat som har en tendens att tjorva ihop sig SAMTIDIGT..
Tillkommer att jag är i en bedrövlig form.
Och när jag säger form så menar jag dels den konkreta formen på min lekamen och det hälsomässiga tillstånd denna lekamen befinner sig i.
Inte bra är ordet. Orden.
Inte, inte bra.
Föga förvånande efter en 6 veckors semester i stillhet i kombination med stort sockerintag... åtföljt av tokstressen på jobbet med stort sockerintag.
Det är liksom alla fel.
Och om den som läser det här blir trött på mig så är det inget mot vad jag själv blir..
Jag tror att det här året är mitt kris-år.
Och kris betyder utveckling.
Frågan är bara åt vilket håll utvecklingen kommer att gå.
Om jag ska orka fortsätta, orka bli äldre, orka någonting.. så MÅSTE jag ....
måste!
Men det kommer inte att ske förrän efter Canada.
En sak i taget.
Målet är i alla fall att endast jobba 8 timmar om dagen.
Efter Canada alltså.
Och den saken tror jag faktiskt att jag kommer att lyckas med eftersom little miss sunshine kommer att ha samma arbetsuppgifter som jag.. jag kommer att reagera om hon jobbar för mycket även om jag är blind när det gäller mig själv..
Och då kommer jag att få tid och energi över till annat!!!
så det finns hopp
för övrigt:
Greys Anatomy för hela slanten!
som en snuttefilt
Kommentarer
Trackback
