down the mountain

Efter sju svåra.
Nu är det jul vare sig man vill eller inte.
Dottern har varit en klippa och oavsett allt annat så förtjänar hon en glittrande, strålande jul.

Själv har jag klantat mig med det mesta och regredierat till en gnällig och självömkande snorunge.
Totalt västerländskt och odrägligt lyxproblemsbortskämt.
Glömde saltet i vörtbrödet, gjorde cupcaksen för tidigt så nu ser dom inget goda ut, brände kolan (men dom flesta blev bra ändå), orkade inte bränna mandlar och fick inte hälften gjort av allt jaghade tänkt mig pga VÄLDIGT DÅLIG PLANERING OCH REN LÄTTJA!!!!!!!
Sänk kraven och öka takten är det enda jag kan säga till mitt eget irriterande jag.

Nu är julefriden här vare sig vi vill eller inte och den blir vad vi gör den till.
Nu ska det i rekordfart (men ändå på ett skönt avslappnat och julmysigt sätt) ätas julfrukost, inhåvas julstrumpor och klappas julkatt.
Och julpimpas så vi blir representabla och sen åkas in till farmorn och farfarn och glittras och glimmas lite och drickas glögg och knäckas nötter.
Och sonen ska lämnas kvar hos pappan... för där har han valt att fira sin jul... och det är helt ok för tanken är god.. han vill nämligen fira jul med det enda barnet inom räckhåll.. dvs lillsyrran..
Och jag och dottern ska ta oss hem i vinterlandet och sen ska vi äta och prassla och griljera skinkan.
Det blir bra.

Nu blir det inte bättre än såhär.

GOD JUL ALLA!!!!!!

Kanske sjunger jag en liten melodi för dottern också. Något sånt här: