down the mountain

Idag fyller min lilla gris och solstråle 20 år.
Jag kallade henne så, då för drygt 20 år sen... då när lillan kom till jorden.
Jag roade mig med att läsa igenom en hel väska med dagboksanteckningar igår.. hitade dom av en slump när jag letade efter annat...
Mest en massa elände och bedrövelse men också en och annan rapport om älskade dottern.. och sen också älskade sonen..
Blev vemodig och lite ledsen för den jag var då...
Men också glad.
Dels för att jag hade vett att pränta ner några av alla dessa ögonblick som var livet då och som man omöjligen kan komma ihåg.
Dels för att livet faktiskt inte står still även om man ibland kan få för sig det.
Livet pågår och lever sitt eget liv fast man själv inte har förmåga eller kraft att förändra.
Jag är inte helt och hållet samma idag som jag var då.
Min tillvaro är inte heller samma.
Det blev bättre... fast jag misströstade rätt ordentligt.. och det blev bättre för att jag lärde mig något och för att jag var envis och inte gav upp fast jag då upplevde det som om jag stångades med en vägg...
Och det bästa av allt har jag kvar!
Mina bästa, bästa ungar.
Och en av dom fyller alltså 20 år idag!
Och det ska vi fira nu på morgonen.
Först tänkte vi väcka vederbörande med "London Calling"... men efter lite dividerande enades vi istället om "Its a Living Thing".
Familjelåten.
Och så ska hon få en resväska.
Och en bentolåda från Granit.
Med pack-lunch i.
Sonen har ägnat timmar åt att rita en teckning och så har han bestämt frukost.

Sen blir det en vanlig dag.
Vi firar mer i London.
Jag ska jobba hemma idag och försöka komma ifatt paperwise.
Men om dom ringer i panik från jobbet så måste jag åka dit.
Vi får väl se.