down the mountain

Sen kom vi hem i midvinternatten.
Många var vakna, bara tomten sov (ho,ho) och snön lyste vit på både tak och träd och överallt.
Sonen sprang iväg till indianen och fick sin julklapp.
Indianen är som mest verksam om natten.
Han ringde jublande:

"GISSA VAD JAG FICK I JULKLAPP!!!!!!!!!!!!!!???????????????????????"
"GISSA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"

jag förstod ju att det var något exeptionellt

"ehh.. en häst.. kanske..?" drämde jag till med. Indianen är ju inte som andra så man vet aldrig.

"EN TATUERINGSMASKIN!!!!!!!"

"........"

"FATTA!!!!!!!"

Jag måste erkänna att dom tråkiga modersreflexerna först började tänka i negativa banor....
Vad gör man egentligen med en tatueringsmaskin????
När man inte kan tatuera???
Jag såg framför mig hur sonens vänstra kroppshalva förvandlades till något slags skissblock.
Och i kombination med alkohol!
Majjgadd.
Men sonen förklarade att man måste lära sig först. (tack!)
Man övar på skinn. Alltså dött djurskinn.
Sonen sa också att han ska gå till en riktig tatuerare och fråga hur man bär sig åt för att lära sig.
Bra idé.
Det kanske är det här som är sonens grej.
Han kanske ska bli tatuerare.
Pretty cool när man tänker på det.
Bara han hittar sin grej och det inte är kriminellt eller hälsovådligt så blir jag glad och nöjd.

Jag höll slutligen med sonen om att det var ju en alldeles fantastisk julklapp.
Det är bara indianen som kan hitta på något sånt.
Man ligger i lä.
Men någon måste ju utgöra den tråkiga och bromsande kraften i sonens liv också.
Och det råkar vara jag.
Indianen är bra.
Hon ser potentialen i sonen och hon uppmuntrar den.
Sånt värmer ett modershjärta.