down the mountain

Mina barn är inte så förtjusta i påsken.
Dom gillar inte heller spindlar.
Allt är mitt fel. (makten man har i egenskap av förälder! stackars barn!)
Och delvis Jesus.

För mig är påsken julens motsats.
Det är väl det här med yin och yang.
Om julen är en GLÄDJENS och MYSPYSIGHETENS högtid med djupt rotade ritualer, tända ljus, glitter, varma färger, ljuva dofter och massor av paket och om vi vill tillföra en religiös vinkling så handlar det ju om att en frälsare föds... a child is born!         
Positivt!
..så är påsken en halvhjärtad högtid med grälla färger, kalla ägg, äckligt godis i fula påskägg, skräpigt ris med fula fjädrar (som ska stå framme typ i tre dagar), skarp vårsol genom skitiga fönster och smältande snö med allt vad det innebär av stinkande hundskit och slask och blask och det GÖR faktiskt ont när knoppar brister.
Påsken fokuserar, vad jag förstår, mest på Jesu lidande.
Det är i påsken som han la grunden till hela den här tacksamhetsskulden som vi har fått släpa på sen dess.
Negativt!
Att allting var iscensatt av honom själv (maken till martyr!) och att det får en happy ending i och med uppståndelsen på annandag påsk kommer liksom i skymundan.

Nuförtiden handlar ju allt om konsumtion och marknadsekonomi och eftersom ångest och lidande inte är så säljbart (förutom på apoteket och plattan) så har ju giriga affärsmän försökt ta bort den här dystra stämpeln som ändå präglat påsken större delen av dom tvåtusen år som gått sen hela spektaklet ägde rum... nu säljer man gigantiska påskägg som man ska kunna stoppa presenter i och härmar julen i största allmänhet med både påskskinka, påskvört och påskmust..

Men den bluffen går jag inte på.
Min inställning till påsken är nedärvd.
Den sitter i den kollektiva arvsmassan. I kolatomerna som min kropp är uppbyggd av och som har varit med ända sedan begynnelsen.
Påsken har inte en chans emot julen.
Julen är fin och påsken är ful.