down the mountain

The Foot är en mycket bra och spännande science fiction-roman där hela världen och mänskligheten hotas av utomjordingar som kommer i form av en symbolisk fot som dom vill trampa ner hela jordklotet med.
(korrigering: Boken heter "Footfall", "Invasion" på svenska)

The Foot är också min högra fot som efter åratal av lite småont hit och dit plötsligt har fått nog och nu gör ont hela tiden.. eller hela tiden när den är i användning i alla fall..
Typiskt typiskt att detta sker nu när jag precis ska börja träna!
Jag har bara tränat jympa en gång och ontet startade innan dess... jag tror inte det finns något samband att hitta där.. det hela utlöstes då det plötsligt blev slask, is och snö över en natt här och jag tvingade in den lilla fossingen i en vintersko.
Båda fötterna har alltid varit känsliga och petiga beträffande skor.. och det har blivit värre med åren.
Jag måste alltid leta runt efter rediga dojor med stadig hålfotsuppbyggnad och den rätta stunsen och med åren har det blivit alltmer omöjligt med andra skor.
Den förbålda vinterskon såg stadig och präktig ut påutsidan och kändes bra till en början... men, men... den dög uppenbarligen INTE.
Resultatet blev att jag nu har tagit mig fram delvis med hjälp av kryckor... jag repeterar KRYCKOR.. något som visat sig mycket svårt för en sån som lider av nedsatt koordinationsförmåga.
Stundtals har jag avlastat helt fel fot och ibland helt enkelt glömt bort att använda kryckorna och, vid ett tillfälle, t.o.m. sprungit mot röd gubbe med kryckorna vilt viftande i luften.
Jag har känt mig som George i Seinfeld när han spelar handikappad och försöker fuska sig till en handikapptoalett på jobbet.
När jag avlastar foten så slutar den göra ont. Och då glömmer jag ibland bort mig.
Om jag haltar mig fram utan att böja benet eller foten, om jag liksom låtsas att den är helt stel (tänk Ken-dockeben).. ev. böjer det bara vid knät (tänk travhäst) så går det ganska bra... men otroligt enerverande och tålamodskrävande för en otålig typ som mig.
Bara för det här har jag inte vågat gå på någon jympa.
Ett ynka yogapass har jag avverkat den här veckan. Någon sa att det kanske var psykologiskt.. att jag innerst inne inte vill träna.. men det stämmer inte (INTE).. jag är hur taggad som helst och av det lilla jag har gjort har jag redan hunnit upptäcka hur bra man mår och vilken kick det är.
På måndag ska jag och dottern träffa en gyminstruktör och det är bra. Jag inbillar mig att man kan styrketräna även om man har ont i en fot.

To be continued.