down the mountain

Det lät ju lite negativt igår morse men bara för det så blev det en riktigt bra dag!

Inte för att jag nu kommer ihåg någonting av vad jag gjorde.. men jag tror att jag hann göra det jag skulle... i alla fall det mest akuta.. innan jag åkte iväg på hembesök hos nya kunden.
Nya kunden= ett mycket intressant projekt som jag inte kan skriva mer om här  p.g.a. sekretessen.

SEN!
Sen var det jympa START!!!
Vi var 6 stycken i gruppen samt en hjärtinnerligt vänlig och entusiastisk ledarinna i 65-årsåldern som var så glad och förstående när vi inte riktigt hängde med i koreografin.
Det var jag och dottern och två medelålders kvinnor, en 65-årig kvinna och en halvgammal farbror som just opererat båda höfterna.
Det var perfekt!
Jag kände mig bekväm.
Jag inbillade mig visserligen att jag var väldigt nära döden vid några tillfällen.. men sen påminde jag mig om att det är naturligt att det uppstår förnimmelser av värme och andfåddhet vid fysisk träning.
Det ska kännas. Det är inte farligt.
Jag har visserligen en usel koordinationsförmåga vilket jag vet kan vara ett symptom på hjärntumör.. men troligen är det bara en oförmåga jag får dras med.. jag har verkligen svårt att få ihop arm- och benrörelser och särskilt när instruktören står mittemot och inte åt samma håll som jag.
Efteråt stod vi och pratade med ledarinnan och hon tyckte att vi var så DUKTIGA!
Döm om samtligas vår förbluffning när hon meddelade oss att det bara var två träningstillfällen kvar på START och att sen måste vi tyvärr träna jympa BAS eller jympa RYGG.
Vi förenades i vår häpnad och uttryckte gemensamma protester.
Det kändes nästan som att vara med i "Italienska för nybörjare" eller någon liknande feel good-film där en samling kufar plötsligt finner någon slags gemenskap.
Vi enades i alla fall om att boka oss dom två sista passen.
Sen gick jag och dottern upp på övervåningen och kollade in gymmet och indoor-walking-maskinerna.
Vi kom överens om att boka tid med en instruktör snarast så vi kan styrketräna lite.
För som jag sa... jag har verkligen inga muskler i benen. Elleri armarna. Eller i magen. Och ingen annanstans heller.

Sammantaget var det en mycket positiv upplevelse.

Jag och dottern skildes åt och jag åkte hem.
Trodde jag där skulle hitta sonen och att vi sen skulle plugga och laga mat.. men istället hittade jag en tom och kliniskt städad lägenhet.
Mycket trevligt, mycket trevligt.
Nästan trevligare än att hitta sonen. Men bara nästan.
Så jag lagade mat i min ensamhet.
8 portioner kycklingwok.

Och sen somnade jag.