down the mountain

Nähä.
Jag fick inte följa med och vinka.
Kan inte påstå att jag insisterade så värst... tröttheten är en primitiv drift och av någon anledning verkade en varm säng klart mer angenämt än en stretig och iskall höstpromenad mitt i natten.
Så det blev avvinkning hemma i dörren.
Nog så jobbigt.
Skilsmässobarnet inom mig kom fram igen och nu känner jag mig amputerad. O-hel.
Den där sonen har man ju ingen koll på annars heller.. men nu såg jag kriminella ukrainska gäng och tjernobylreaktorer framför mig.. samt naturligtvis bussolyckor och flygkrascher..
Han ringde både från bussen och Arlanda.. så jag vet att han definitivt har kommit iväg.. ut i vida världen.. det är bara att vänja sig..

Har sen sovit och sovit och sovit.
Drömt heeeelt galet om allt och alla.. nu kommer jag inte ihåg någonting..
Jo.. en sak kommer jag ihåg.. jag kokade disktrasor!! Det tog upp en stor del av drömmen.
Varför?

Har lite ångest för jobbet.
Ska sätta mig och göra en liten handlingsplan för att lugna nerverna.