down the mountain

Har sovit och sovit och lyssnat på "Lasermannen" och ätit salami- och briemackor och löst japanska bildpussel och nu känner jag mig ganska utvilad.
Sonen är hemma och han blev extremt glad för sitt rum.
Förstås.
Vi har allt dokumenterat med dotterns kamera.
Sonen har tydligen haft en väldigt festlig resa med betoning på fest-lig.
Åker man till vodkabältets medelpunkt så går det kanske inte att undvika.
Om inte annat så verkar sonen ha lärt sig att Sverige är ett ganska lugnt, ordnat och vänligt samhälle. Trots allt.
Ukraina var hårdare och bistrare och mer misstänksamt.
Vi svenskar är mentalt blåögda och det tycker jag är en fin egenskap.
Och med "vi svenskar" så menar jag vi som lever tillsammans här.. oavsett etnicitet.
Man funderar ju en del på såna saker när man läser "Lasermannen" och inspirerad av det surfar runt lite på Flashbacks obskyra forum.
Återigen har jag förstått att jag är en rasförrädare i somligas ögon.. och mina ungar är per definition invandrare i andra ledet..
Tack och lov för det säger jag!
Vem vill höra ihop med dom där inavlade banjospelarna som kallar sig nationalister och patrioter????
Vilka töntar dom är!!!
Den sammanhållande kraften i deras gemenskap är HAT. Det handlar väldigt mycket om att andra är fel.
Så uppbyggande!
Jag förstår att det handlar om tillhörighet och okunskap.
Av någon konstig anledning så verkar det som att negativa känslor får folk att hålla ihop mer än positiva.
Jag tänker på kvinnors skitsnack om i första hand andra kvinnor t.ex.
Men det är väl så.. är man nöjd och glad och trivs med sig själv så blir man inte lika beroende av andra och deras bekräftelse.
Det handlar ju också om våld. Många fascineras av våld och tycker att det är kul. Allt som behövs är en anledning.
Och så handlar det förstås om att slippa ta itu med sig själv. Att skylla allt som är dåligt på någon annan... the god damn invandrare t.ex. !!!

Det är obehagligt.
Läs "Lasermannen"! Nu!