down the mountain

Jag vill inte rösta.
Jag verkar inte tycka någonting.
Jag har erbjudit dottern min röst.
Hon ska tala om för mig vad jag ska rösta på.
Jag resonerar som så... att om mitt undermedvetna tycker att hon väljer något bra så kommer jag snällt att göra som hon säger...
MEN om jag faktiskt längst innerst inne tycker någonting och det inte stämmer överens med vad dottern bestämmer... så kommer jag att protestera och därmed komma på vad jag egentligen tycker!!

Bra va!!!

Rent ideologiskt så vet jag ju att mitt hjärta klappar till vänster.
Jag vet också att så länge jag inte drabbas av arbetslöshet eller sjukdom eller annan personlig katastrof så gynnas jag rent individuellt av den fördömda alliansens politik.
Jag HAR noterat att jag får mer pengar över.
Jobbmässigt gynnas jag också av deras ego-politik.
Jobbmässigt är jag ju beroende av att samhället gynnar privata vårdalternativ.

Men självklart... jag kan säga redan nu att jag kommer ALDRIG att rösta på något alliansparti.
Så mycket vet jag.
Om det bara handlade om att rösta höger eller vänster så skulle det inte vara svårt.
Men hur saggigt känns det inte.. när man betraktar den där trötta samlingen av noppriga politikertanter på vänstersidan.
Hur icke-fräscht känns det inte!!!!?
(kan inte säga ofräscht eftersom det inte har med hygien att göra)

Och hela den här grejen med valrörelse!
Det är ungefär lika trovärdigt som när man blir haffad på stan av en tele2-försäljare.
Man kan helt enkelt inte tro på vad dom säger.
Man kan inte ta det på allvar.
Man orkar inte ens lyssna.
För man vet att dom bara säljer och säljer och säljer.

Det kostar pengar och det tar tid och det är inte värt någonting.

Och det är så sorgligt att se hur egoistiskt alla resonerar och agerar.
Man röstar hellre på några fler kronor i den egna plånboken än på ett samhälle som tar hand om sina medborgare när det verkligen behövs.

Det är sorgligt.

(jag verkar ju förresten tycka massor!!!)