down the mountain

Usch.. igår var vi pinsamma, jag, che och little-miss-sunshine.
Vi var ju på kurs i Täby.
Kursdeltagarna var totalt 7 st + kursledaren.
Vi tre var tvungna att gå en halvtimme tidigare.. eftersom little-miss-sunshine var tvungen att hämta barn, che skulle fotbollsträna och jag inte hade någon lust att åka hem utan dom..
När vi något abrupt började packa ihop våra grejer så fick che av en något oklar anledning ett skrattanfall.. ett sånt där förbjudet och hysteriskt skrattanfall.. vilket omedelbart triggade igång ett hos mig såklart..
I fem otroligt långa och jobbiga minuter packade vi ihop våra prylar medans dom andra vänligt och förstående och en smula undrande stirrade på oss från andra sidan bordet.. jag var ohyggligt koncentrerad på att inte börja tokskratta (helt utan någon reell anledning).. då och då hörde jag lite pip från che, vilket omedelbart orsakade kvävda pip från mig.. vilket i sin tur ledde till ytterligare pip och konstiga ljud från honom... ni förstår..
Little-miss-sunshine var cool och verkade inte märka någonting.
Efteråt, när che låg i en liten hög på marken p.g.a allt skratt som äntligen fick komma ut och jag slog honom, så sa han att dom andra kursdeltagarna tydligen hade frågat oss varför vi skulle gå tidigare.. lite vänligt intresserat.. men vi hade totalt nonchalerat deras fråga och bara fortsatt att koncentrerat packa ihop våra saker.. sammanbitet, konstigt pipandes och frustandes..
Efter flera tysta och, enligt che oerhört pinsamma, sekunder så började den som hade ställt frågan att ursäkta sig för att den överhuvudtaget hade undrat... "det har ju inte jag med att göra" osv.
Alltmedan vi fortfarande inte gav någon som helst respons... förutom ett kvävt tack och hej innan vi kastade oss ut genom dörren..

Usch.

Jag hörde överhuvudtaget ingenting eftersom all min koncentration var riktad mot att inte börja tokskratta hysteriskt rätt ut.
Little-miss-sunshine hörde ingenting eftersom hon är tillfälligt döv efter en förkylning.
Och che var oförmögen att prata.

Jag skäms.
Stackars kursledare.. som vi dessutom redan hade kritiserat.. visserligen konstruktivt men ändå rätt bistert..
Det är inget fel med att skratta.. bara man inte gör det så att någon annan tror att man skrattar åt dom.. så att dom känner sig dumma och /eller ledsna..

Che kan ursäktas med att han är praktiskt taget minderårig, little-miss-sunshine med att hon uppenbarligen är hörselskadad... men jag!
Jag bara dras med i allt jämt och ständigt och verkar inte ha någon som helst kontroll
Det enda positiva med det hela var att vi efteråt, på väg till tåget, kunde få ur oss eländet.. skrikskrattande, ragglande och dubbelvikta.
Ingen av oss visste riktigt vad vi skrattade åt.. men det finns säkert många psykologiska förklaringar som t.ex. överarbetning och stress..

Nu måste jag vara tokseriös varje sekund.. särskilt om den här incidenten når vår chefs öron.
(Rättelse: Jag är ALLTID seriös.. det bara kanske inte alltid verkar så.. om man inte känner mig..)

Det blev ju inte bättre av att little-miss-sunshine sen, helt oironiskt, tackade mig för att jag tagit över kursen.
Tydligen hade jag börjat dela med mig av all min visdom utan att ta hänsyn till kursledaren och dom andra hade börjat lyssna på mig i stället.
Det var inte meningen och jag märkte det inte själv.

Men fatta!
Dominant OCH oförskämd på samma gång.
Hemska människa!