down the mountain

Typiskt, typiskt mig..
Har knappt sovit någonting.
Den här dagen kommer inte att bli kul.
Den här veckan kommer inte att bli kul.
Har faktiskt nästan lite ont i magen.
Fattar inte hur saker och ting ska fungera nu när che inte ska vara med oss.
Och pank är jag också.
Och nu dessutom trött.

Och dessutom måste jag hinna till Fotografiska innan fredag och se Leibovitz-utställningen.
Annars förlåter jag inte mig själv.

Och jag vill gärna hälsa på Frassekatten också. Som numera bor hos dotternsföredettapojkvän.
Jag orkar inte tänka på det och vad det innebär.
Jag vill se det som tillfälligt.. men innerst inne förstår jag att han inte kommer att komma hem mer..
Han fungerar inte hemma hos oss.. mår uppenbarligen inte bra här eftersom han måste revirmarkera all around.. vilket han inte gör där han är nu... vilket är BRA!!!
Aldrig mer  Frassekatten...
Det gör ont när jag tänker tanken fullt ut.
Det är bara för sorgligt. Orkar inte tänka så noga på det.
Han lever i alla fall. Han finns.
Och självklart är jag glad över att vi har hittat en lösning som han uppenbarligen mår bra av.
Men JAG har abstinens.
För att inte tala om dottern. Och t.o.m. sonen.
Sorg.

Anyhoo.
Det kommer att bli en jobbig vecka.
Tråkig också känns det som.
Framförallt en TRÖTT vecka.
Och fattig.

Kära Universum!
Ge mig lite INSPIRATION!!!
NU!!

tack