down the mountain

Gårdagen förlöpte väl.
Jag är själv förvånad.

Dagen började visserligen med en rejäl wakeup-örfil i form av tre sjuka.. men jag imponerade på mig själv och vi löste det på ett helt ok sätt.
Che försvann ut i västra förorterna och vi hanterade separationsångesten genom att förära honom en stol vid bordet där vi klistrade upp den porträttlika labradorbilden.. nu kan vi låtsas att han fortfarande är kvar..
Sen kom långafarbrorn huxflux in och jobbade några timmar och det sammanföll med att che också dök upp och plötsligt kunde man tro att man åkt tillbaks ett halvår i tiden.. som om inget hade hänt och alla pappor och hundar levde och att frassekatten ängsligt hårdbevakade lägenheten här hemma.
Och sen avslutade jag och little-miss-sunshine dagen med att på ett avancerat teambuildingsaktigt vis pyssla ihop en festlig blomma av två glitterpiprensare till en liten tant som fyller år idag tisdag.

Men sen var inte dagen slut.
Sen kom sonen och dottern och vi gick till banken och sonen cashade ut sina försäkringspengar och betalade av sina skulder och sen bjöd han flott på middag på Texas Burger.
Så nu är jag inte pank och idag kan jag äta dyr rawfood-lunch.

Och det känns bättre idag än igår för jag känner att jag fått lite mer kläm på det här med planeringen på jobbet.. dom arbetsuppgifter som che skött hela sommaren och som jag släppt helt.
Visserligen kommer jag inte att hinna med något annat.. men det ser jag inte riktigt som mitt problem. Det får väl någon chef bekymra sig över tänker jag.

Idag ska jag och dottern vara kulturella.
Måste gå på Fotografiska och spana in Leibovitz-utställningen. Vi är piskade därtill.
(nu fick jag upp både intressanta och obehagliga bilder av långafarbrorn och hans mm på min inre biograf.. )

Hela den här frasse- och che-grejen har på något sätt blandats ihop i mitt känslomässiga inre.
Skilsmässobarnet i mig har rationaliserat det hela till något pälsaktigt och gullighetssorgligt.
Det har blivit som en övergiven hundvalp.
Som den där übersorgliga lilla boken om hundvalpen Ludde som jag älskade när jag var liten.
Som alla bara jagade bort.
"Undan hunden annars blir du bunden!"
(ännu fler bilder på min inre biograf... Du har besudlat mitt inre, Långa Farbrorn!)
Tills några snälla barn hittade Ludde och så fick han bo där och så åt alla glass och tårta och Ludde var så glad, så glad för nu hade han ett hem!
Typ så. Samma känsla.

Men jag är en anpassningsmästare.
Jag vänjer mig alltid.. både vid gott och ont..
Och jag gråter mest när det är lyckligt.