down the mountain

Dolores skötte sig helt ok igår.
Antingen är hon harmlös och vettig eller så bidar hon bara sin tid. Vi får se.

Nu är det fredag igen och det känns både bra och dåligt.
Skönt att få sovmorgon i två dagar.. men samtidigt lite läskigt att allt går så fort.
Fredag-måndag-fredag-måndag!
Allt däremellan bara swischar förbi och knappt ens det.. mer smyger mycket ljudlöst.
Tiden har helt klart blivit väldigt lurig.. vad håller den på med egentligen???

Igår var det lite laddat på kontoret.
LSM blev skitsur (jag menar verkligen ett uppochnervänt U under näsan) för att jag blev sur när hon sa att hon skulle ta semester snart.
Hon vägrade skitsurt att ta till sig att jag inte blev sur på henne utan på situationen.
Jag bara känner att vi är aldrig, aldrig fulltaliga på kontoret, det är alltid någon som är borta och vi blir aldrig ersatta av någon annan vilket innebär att dom stackare som är kvar får en ännu mer orimlig arbetsbörda och räcker inte till.
Så i ca en kvart var LSM martyr och skulle inte ta semester alls... och jag och che var tvungna att stå och lirka..
SOM OM VI HAR TID MED SÅNT!!!
Blir galen på komplicerade kvinnor och mitt jobb är fullt av såna. Jag är en av dom.

Sen var che känslig.
Allt jag sa lyckades han ta på fel sätt. Överreagerade på mitt tonfall, mina gester och mitt ordval.
Han vill också vara ledig men det vågade han inte andas om.

Vi är slitna helt enkelt.. och då blir vi sura på varandra.. fast felet inte ligger hos någon av oss.
Dumt!

Men nu är det fredag och det är nog bra.
Ändå.