down the mountain

Och jag ska jobba.
Dottern följer med av ren solidaritet och ska vara min assistent.
Sen har hon sagt att vi ska åka hem och fixa med min mobil och alla 800 foton och datorn.
Vet inte varför hon är så himla snäll och inte har något bättre för sig. Men jag är tacksam.

Igår var jag lite känslomässigt labil på jobbet.
Jag var trött och snurrig och mådde inte så värst bra och då bara blev det så att che blev min terapeut.
Han drog ur mig typ alla mina hemligheter.
Inte för att jag har så många hemligheter.. men sånt där som man inte pratar med utomstående om i vanliga fall.
Det var nog bra på något sätt för sen mådde jag bättre.
Och che har sekretess och jag litar på honom.
Så kan det bli ibland.

Ebs smsade och jag ringde upp henne. Vi har inte hörts på hur länge som helst.
Inte har jag tänkt på att hon inte har mitt jobbmobilnr.
Hon berättade en sån hemsk grej.
En vän till henne och bekant till mig har en dotter som är 8 år.
Hon har varit sjuk sedan i höstas... riktigt sjuk..
Nu har dom ställt diagnos.. cancer i livmoder, bäcken och lårbenshals.
Fruktansvärt.
Hur kan man hjälpa? Det var det ebs ville få tips om utifrån mina erfarenheter när dottern höll på att dö 2002.

Mina tips:

Hjälpa mamman:
erbjud hjälp med städning, tvätt, handla, laga mat, ringa jobbiga byråkratiska samtal till jobbiga byråkratiska instanser såsom f-kassan, låna pengar ifall f-kassans handläggningstid som vanligt inte hänger med verkligheten, fylla i jobbiga byråkratiska blanketter, kontakta försäkringsbolag, skjutsa, hämta, kom med mat till sjukhuset etc.

Till lilla dottern:
fyll en stor kasse med filmer, böcker, pysselgrejer, fina myskläder, roliga strumpor, lösnaglar, spel, godis, mysig filt.. allt vad man kan komma på för det är TRÅKIGT att ligga på sjukhus och inte orka någonting.

Usch.
Usch.

Nu ska jag säga till dottern att vi går om en timme.