down the mountain

Känner mig ledsen och deprimerad.
Inte varje sekund men det finns där i magen och det beror på jobbet.
Mer intriger och jag har så svårt att reda ut för mig själv vad jag är skyldig till och inte.. känner mig helt förvirrad.
Dottern tycker inte att jag är skyldigt till någonting och inte che heller.
Men dom är ju superpartiska.
Tror jag måste ta ett jobbigt snack imorgon...
Antingen tar jag snacket och blir dödens trött (sånt här suger verkligen sjukt mycket energi) eller så sopar jag det under mattan och mår dåligt för det.
Har återigen blivit beskylld för "på gränsen till mobbing".. för något som bara är ett stort konstigt missförstånd och som egentligen inte ens handlade om mig.
På riktigt och allvarligt.. det är nästan som att JAG börjar känna mig utsatt för mobbing.
Är jag ansvarig för alla andras känslor och upplevelser?
Det tycker jag faktiskt inte och det kan ju vem som helst hålla med om.. men det är svårt att försvara sig mot någon som "upplever" och "känner" en massa även om det är alldeles galet.
Man hör och man ser vad man vill höra och se.. det har jag förstått.
Därför uppfattas och uppskattas det inte på minsta vis att jag och che jobbar ihjäl oss.
För att vi känner ansvar för kunder och personal. För att vi måste. För att vi är dumma i huvudet.
Därför uppfattas det bara som att vi tisslar och tasslar och flamsar och tramsar och stänger ute somliga.
Jag känner mig helt stört missuppfattad och det känns inte rättvist alls.