down the mountain

Drama på jobbet igen.
LMS är ett offer och jag och che är onda.
Tänker inte skriva några detaljer här.. är bara trött på att vissa befinner sig mer i centrum av universum än andra.

Jobbigt att vara en sån som jag som omedelbart och per automatik tar på mig skulden. Jag känner mig SKYLDIG oavsett vad.
Och sen blir det jag som ska vara klok och förståndig och knyta rosett på mitt eget beteende för att någon annan inte ska må dåligt.
Påminner mig själv om att jag själv för inte så länge sen också kände mig utanför och exkluderad av somliga två på jobbet.
Påminner mig själv om att jag för så sent som två veckor sen faktiskt satt och grät en skvätt när alla andra gått hem av ren utmattning och ensamhetskänslor.
Min lösning på det var att gråta och sova ut och sen bestämma mig för att stå ännu mer på egna ben, bli ännu mera asperger beträffande mitt jobb (vilket såklart har bidragit till att jag inte har varit så lyhörd gentemot vissa.. jag förväntar mig liksom att man säger till ifall jag av misstag trampar på någon).
Påminner mig själv så det knakar om det. Så jag kan ta upp det på SAMTALET som vi ska ha idag på kontoret.
I vanliga fall skulle det inte falla mig in att göra det. Jag känner starkt att det ligger inuti mig när jag känner mig ensam och utanför. Det är en återkommande känsla i mitt liv.. och jag hanterar den helst genom att vara ensam och stark (korkat ibland.. men så gör jag).
Jag vägrar, vägrar att vara ett offer.
Nu pratar inte jag om mobbing, trakasserier och utfrysning på riktigt.
Det är ju aldrig acceptabelt.
Jag menar en persons upplevelse av utanförskap som beror på orimliga förväntningar och feltolkningar av andras beteende.
Vi är vuxna människor med orimlig arbetsbörda.
Jag tycker verkligen inte att det är mitt ansvar att checka att mina kollegor (LMS, che och chefen) inte blir ledsna om jag inte ler mot dom eller om jag verkar sur i största allmänhet.
Vi har pratat om det förut och jag vet att dom vet hur jag reagerar på stress. Dom är inte bättre själva det skulle aldrig falla mig in att ta det personligt och tro att det handlade om mig, mig, MIG.
Men nu ska vi sitta och slösa bort TID som vi inte har, så vi blir ännu mer stressade och pressade, på att reda ut detta.
Jag MÅSTE komma ihåg att säga att hon inte har ensamrätt på såna känslor.
Att jag också har den UPPLEVELSEN ibland.
Jag tar så lätt på mig all skuld.. för jag känner mig skyldig när jag blir anklagad. Alltid.
Någon del har man ju alltid.
Dottern säger att jag känner allas känslor.. och det stämmer nog.
Det händer att folk blir irriterade på mig för att jag jämt ska försöka se saker ur allas perspektiv. Dom tror att jag ursäktar någons beteende när jag bara vill försöka förstå och hitta en förklaring.
Jag är liksom överempatisk. Det blir jobbigt för mig själv och leder ofta till skuldkänslor. Jag ser till slut mer saker ur den andres synvinkel än ur min egen... och tappar bort sanningen på vägen.. Blir förvirrad och ber om ursäkt.
Jag är absolut inget helgon men jag vill inte medverka till att någon mår dåligt. Det gör mig ledsen.
Jag tycker dock att andra borde ha samma ansvar som jag.
Bla, bla, bla.
Och nu ska jag dessutom känna mig skyldig varje gång jag pratar med che.
Jag ska fan bli en isolerad ö.
Åh. Långafarbrorn! Du är visserligen lite dramaqueen du med.. men på ett lagom sätt. Saknar dig oändligt just nu!

Orka som sagt.