down the mountain

Det STORA samtalet gick sådär.
Jag tycker nog att jag skötte mig bra. Ska fråga che sen när han kommer (han ska komma hit till kontoret efter fotbollsträningen eftersom vi inte hann bli färdiga med vårt jobb idag).
Men jag vet inte. Det känns inte så hoppfullt.
Jag drog i alla fall mina egna upplevelser av att vara "utanför".. t.ex. då för några månader sen när LSM och chefen liksom gaddade ihop sig och glömde bort att inkludera mig i sina planer och sen blev sura när jag inte var med på noterna..
Det är inget jag går och grubblar på utan jag löste det som jag alltid gör.. jag bestämde mig för att köra mitt race och göra mitt jobb så bra jag kan så jag kan stå för vad jag gör.. MEN jag ville ändå få med även den vinklingen på samtalet som motvikt och för att visa att jag också har känt och kan känna så.
Den perioden har ju också bidragit till att jag och che svetsats samman mer.. vilket nu verkar vara ett stort problem för LMS.
Krångligt.
Man skulle helt klart ha valt ett mansdominerat yrke.. det hade nog varit mindre känslomässigt komplicerat.
Iallafall.
LMS har nu blivit en martyr. Ett offer.
Vi släpper inte in henne.
Exempel: Jag och che sitter i ett rum med stängd dörr = LMS är utesluten och får inte vara med.. hon är som en vampyr och måste bli inbjuden annars kan hon inte öppna dörren och gå in.
Detta har inte varit ett problem förut. Stängda dörrar är till för att öppnas på vår arbetsplats.. man stänger dom enbart för att ljudnivån är hög och man vill höra vad man tänker och säger.
Jag sa till henne att jag är mycket ledsen för att hon känner som hon gör men att jag inte tänker ta på mig skulden för det.
Att hon och chefen bidragit till att jag känt mig utanför kommenterade hon inte ens.. det är henne det handlar om nu och hennes sanning som är den sanna.
Typ så tror jag att det snurrar i huvudet på henne.
Jag sa också att det inte är så konstigt att jag och che funnit varandra eftersom det alltid är vi som är här.
Min fasta punkt och klippa på jobbet är ju che. Han är den jag kan räkna med och den som ställer upp när vi inte hinner någonting och måste jobba hela natten.
Det är ett stressigt och ansvarsfullt jobb och man pallar inte själv.
Klart man uppskattar den som alltid finns där.

Jag säger bara det.

Och dessutom har vi burit 2 st obeskrivligt otympliga 60-kg:s skrivbord idag.

Och jag föraktar mig själv för att jag inte själv tagit itu med en personal som inte riktigt fungerar och nu idag så bröt hon ihop och storgrät på ett möte och sa att chefen hade sagt att hon var typ värdelös och nu skulle hon sluta för hon kände sig kränkt och orättvist behandlad.
Och jag känner att jag hade kunnat påverka detta om jag bara hade tagit snacket med henne.. men jag gjorde inte det för det kändes jobbigt och jag har ju aldrig tid och då är det lätt att skjuta upp sånt som känns jobbigt.

Och nu är kl 19.10 och jag ska planera fredag och tisdag och fixa tusen detaljer så den här helgen inte blir samma katastrof som den förra.