down the mountain

Jag tränar och har i princip slutat med socker.
Jag sover 14 timmar/ dygn.
Jag borde inte vara trött.
Jag borde vara kristallklar i huvudet och lätt i kroppen.
Är jag INTE.
Är apatisk och kraftlös. Oinspirerad och uttråkad.
Så trött på allt. Så trött på alla inkl. mig själv.
Ifrågasätter min själsliga överlevnad.
I någon vecka nu kan jag skylla på VÅREN.
Som vanligt kommer den abrupt med sitt ljus och sin o-kyla.
Så opsykologiskt av den.. min kropp och mitt sinne... mitt väsen.. behöver varsam inskolning i den nya klimatzonen.

Apropå väsen.
Jag gillar väsen. Jag gillar när jag slutar se någons yttre och ser deras helhet. Jag gillar när jag gillar det. Såklart.
Det är inte mångas väsen jag gillar.. jag är tröttsamt väsenkräsen tyvärr.
Inte många som duger för mig. Inget jag kan råda över.
Bara två som alltid platsar och som jag alltid står ut med. Såklart mina ungar.
Tydligen är man rent biologiskt helt okritisk och totalt accepterande när det gäller den egna avkomman.
Dom matchar mig som små självklara pusselbitar.
Det är väl någon evolutionär mening med det. I guess.