down the mountain

Om alla andra dagar har varit dåliga så är det här den sämsta för idag ska bästa L och che på kurs hela eftermiddagen och chefen är sjuk och det innebär att jag är alldeles ensam kvar MEN jag har ordnat det ganska bra för mig och ska istället hålla ställningarna tillsammans med reb... inte samma sak som bästa L och che men inte heller så långt därifrån..
Den potentiella cat-fighten igår utspelade sig aldrig (kanske för att jag stod där i mitten och tänkte "jag är ett träd, jag är ett träd".. fick dom att komma av sig lite) men den hängde och hänger fortfarande i luften..
Det är den lilla stadsdelen jag pratar om och jag tror inte att du långa farbrorn känner någon av dom.. dom går omkring och väser sådär som doris betedde sig förut när hon var tvungen att umgås med frasse-katten.
Lite surt, giftigt och taggigt och med öronen tydligt bakåtstrukna. Lägg till en piskande svans på det.
Det är inte lätt för mig att hantera.. men jag tänker typ.. dog-whisperer..
Man måste försöka förstå hur dom fungerar, man måste vara tydlig och konsekvent. Och tålmodig. Och uppmuntrande.

Sa jag förut att che var som en filt? Rent mentalt?
Stryk det!
Tänk mer boxarsäck/ piltavla/ papperskorg/ spypåse. För det mesta rent mentalt emellanåt lite bokstavligt.
Möjligen lite lugnande eftersom jag faktiskt kan slå honom utan att han verkar märka det.
Som en annan avtrubbad sumobrottare.

Har börjat läsa "Hungerspelen". På svenska.
Började läsa den på engelska men lyckades inte komma in i den. Gav den svenska översättningen till sonen i födelsedagspresent och har nu lagt beslag på den.
Verkar bra. Jag gillar den hittills. Längtar lite tills jag sitter på tunnelbanan och får läsa. Längesen jag kände så för en bok och har saknat den känslan. Bra mot inre leda och rastlöshet.