down the mountain

Igår var det verkligen den längsta dagen.
Jag hade så mycket som jag var tvungen att göra och jag kände mig så stressad och pressad och dessutom kände jag mig helt ensam med allt.. inte ens che hade jag som kunde hjälpa för han höll på med annat och fattade väl inte riktigt hur läget var för mig.. och jag ville inte beklaga mig och vara sådär jobbigt utåtagerande stressig utan jag tänkte att nu ska jag göra en sak i taget.. vara metodisk.. så det gjorde jag och resultatet av det var att då verkade jag liksom bitter och martyraktig i dom andras ögon.. eller åtminstone så inbillade jag mig det och möjligen kände jag mig lite bitter också eftersom jag tyckte att allt var så orättvist eftersom jag VET att t.ex. LMS inte alls hade lika mycket att bekymra sig om..
Inte för att jag vill ge bort något av mitt till henne.. det är ju min del av verksamheten som växer och knakar.. där det händer grejer.. och just därför är det ju lite för mycket för en person..
Anyhoo.
Allt det här resulterade i att jag tror att jag verkade bitter och martyraktig.. t.o.m. mot che (som för övrigt lagade mat åt mig och serverade på en tallrik som sen stod på bordet i flera timmar (vilket säkert gjorde att folk tyckte att jag var taskig mot che som varit SÅ HIMLA GULLIG (extra gullig eftersom han är man) och fixat mat åt mig och så bara STRUNTAR jag i det) eftersom jag inte visste att den stod där eftersom jag bittert och martyraktigt (i andras ögon..) inte hade tid att äta lunch).. fast jag bara hade ont magen av känslan att inte kunna hinna och hantera situationen..
Och eftersom jag trodde att alla tyckte att jag var bitter och martyraktig så stod jag inte ut med mig själv utan var tvungen att låsa in mig och toalettgråta och slösa bort 20 minuter.. 2 minuters toalettgråt leder till 18 minuters fläktande av ansiktet och djupandning för att kunna gå ut och se någorlunda normal ut så ingen ska fatta att man låst in sig och snyftat på toaletten så dom ska tycka att man är ännu mer bitter och martyraktig och patetisk...
AAARGGHHH!
Hela grejen ledde till att jag hatade mig själv intensivt. Självföraktet var större än mig själv.
Men jag fixade jobbet och på slutet blev det bra eftersom stressen minskade ju mer jag fick gjort.. och sen hittade jag min tallrik med mat, viftade bort lite bananflugor (dom passade in i det patetiska) och åt, höjde blodsockret, fick kontroll över läget, blev sams med che (inte för att vi var osams.. men jag var nog inte så lätt att kommunicera med) och så hjälptes vi åt på slutet så allt blev klart.

Puhh!
Ursäkta ett rörigt inlägg.
På måndag morgon är det möte med chefen och LMS.. men det vet inte jag egentligen eftersom ingen har sagt det till mig.. det vet jag bara för att che råkade höra när chefen och LMS pratade med varandra.. lite komiskt..
Men troligen är det ett bra möte för troligen kommer vi då att få definitivt besked om att bästa L kommer att få börja som assistent på 50% vilket troligen innebär att hon kommer att vara LMS:s assistent och då kommer che att bli min alldeles egna assistent och det innebär att vi kommer att kunna undvika såna dagar som igår.
Dessutom har chefen tidigare pratat om att hon kommer att dela upp verksamheten mellan mig och LMS så hon ser våra siffror separat.. dvs inkomster och personalkostnader, effektivitet osv.
Bra tycker jag.
Jag brukar undvika att tävla eftersom jag innerst inne är den värsta tävlingsmänniskan och HATAR att inte vinna så mycket att jag som sagt helst inte tävlar.. men nu!
Nu är det tävling!

Fast först är det helg.
Tack gode whatever för det!