down the mountain

Ibland när jag känner mig rädd, orolig, nere, vankelmodig eller allmänt vilse i tillvaron så brukar jag be en liten bön till.. whatever.
Whatever är liksom... gud kanske..
Eller ödet?
Kanske mitt undermedvetna, en god kraft, något slags kollektivt medvetande, försynen?
Eller bara ren och skär fantasi. Inbillning.
Jag vet inte riktigt men jag visualiserar whatever som en stor famn som jag kan luta mig emot och lämna över till.
Whatever månar om mitt bästa och ser till att det ordnar sig.
Det funkar nästan alltid.
Och det brukar rätta till sig, ordna sig till det bästa, när jag själv liksom drar mig tillbaka och gör den där överlämningen.
Ibland kan man vara i en situation som man bara inte fattar hur man ska någonsin ta sig ur.. och sen efteråt ser man att man faktiskt gjorde det fast man inte insåg det just då när det skedde.. man tar dom där stegen åt rätt håll och till slut är man igenom.
Jag är himla tacksam för whatever.
Skulle inte klara mig utan.. så nojjig som jag kan vara.

Just nu har jag några saker som tyngt mig och känts i magen, men igår gjorde jag en ordentlig överlämning.. och nu känner jag mig lättare.
Det skulle också kunna handla om förträngning.. men det tror inte jag.
Det jag tror mest när jag funderar på det är nog att whatever är mitt eget undermedvetna.
Jag låter mitt undermedvetna ta hand om problemen och slipper grubbla ihjäl mig.. låter mitt klokare jag ta över ett tag.