down the mountain

Huvaligen vad dåligt jag mådde igår.

Först åkte jag till jobbet och redan där kände jag mig rätt snurrig. Sen mötte jag dottern och så åkte vi ut till polisen i Solna för att fixa pass och id-kort till mig. Jag var toktrött och snurrig och kände tendenser till panikångest som inte riktigt gick att tänka bort. Fick en känsla av att jag bara skulle kunna falla ihop närsomhelst varsomhelst.

När jag äntligen, äntligen kom hem och äntligen, äntligen kunde stupa i soffan så kunde jag inte varvar ner. Tyckte hjärtat bankade konstigt, blev kallsvettig, mådde illa, började tänka på pappa som låg och dog på soffan. Försökte distrahera mig med ljudbok, film, spel.. men det gick inte.. orkade inte var ju så trött. Till slut kom jag på att jag kanske hade någon gammal atarax kvar i min medicinlåda som jag fick för säkert 10 år sen mot just panikångest men som jag inte tyckte funkade då.. man blir så obehagligt trött av dom. Tog en och sen lyckades jag äntligen somna.

Lite bättre idag men det är nog bäst att jag tar det väldigt lugnt i några dagar nu.

Det har varit mycket den här veckan och samtidigt har jag mått lite bättre än vanligt och bara för det har jag förstås glömt bort att jag inte tål någonting och då blir det såna här bakslag.  Jag ser ju mönstret.

Det är så svårt att förstå och acceptera att jag inte klarar av någonting.