Uppdatering
Eftersom jag för tillfället är rätt förfärligt dålig på att kommunicera via sms, mail, fb, telefon eller irl så tänkte jag att jag ju kan skriva lite här så kan den som undrar och är intresserad ändå få veta lite vad som händer i mitt liv nuförtiden.
Såhärere..
Är sjukskriven 75 % för utmattningssyndrom.
Eller.. inte för att min läkare på vårdcentralen fattade att det var det som det var frågan om.. han sjukskrev mig för stressrelaterade ångestsymptom och gav mig tabletter.. men efter lite googlande och konsulterande med andra drabbade har jag själv ställt den diagnosen. Håller nu på och utreds på Danderyds stressrehab för att se om jag kvalar in för deras behandling som tydligen ska vara bra. Hold your thumbs!
Har hittills pratat med kurator och med psykolog och ska nästa vecka träffa en läkare och sen ska dom ha sammanträde om mig och sen får vi se.
Det hela började i höstas i slutet av oktober.
Eller egentligen började det väl för typ 20 år sen.. långvarigt slitage helt enkelt. Förr eller senare går det inte att ladda batteriet längre även om det höll bra länge. Har alltid sett mig själv som en väldigt seg och envis person. Bryt ihop och gå vidare typ.
Meniallafall.
I slutet på oktober så bestod min tillvaro av att varje dag ta mig till och från jobbet utan att behöva springa av tunnelbanan alltför många gånger pga panikångest. Så fort jag kom till jobbet blev det bara som ett brus i huvudet. Jag kände mig vimmelkantig och ostadig. Satt bakom skrivbordet och höll mig fast i bordsskivan och höll masken. Var tvungen att samla mig och ta sats innan jag skulle gå över ett golv.. t.ex. till aktskåpet för att hämta en akt.. kändes som att gå över den halaste av hala iskanor. Var tvungen att göra allting i slowmotion.
Jag fick inte så mycket gjort på jobbet av förståeliga skäl eftersom jag satt där och var livrädd och trodde att jag höll på att dö.
Gick till doktorn och fick tabletter och så konstaterades det att mitt hjärta slår extraslag. Fick tid till arbets-ekg men kom aldrig iväg dit eftersom jag inte i min vildaste fantasi (och den är rätt vild) kunde se mig själv på en träningscykel. Doktorn sa att det var ok att skjuta upp det till senare. Han var inte så orolig men tyckte ju att det skulle utredas även om han trodde att det var stressrelaterat.
Fortsatte "jobba". Kom på att det kändes bättre i huvudet om jag drack alkohol. Bruset försvann och jag kände mig normal för en stund. Inte för att jag satt hemma och drack i min ensamhet utan jag märkte det när jag drack vin med långa farbrorn och teskedsgumman. Berättade det för doktorn och då sa han att det ju inte var så konstigt eftersom alkohol är ångestdämpande. Inte hade jag fattat att bruset i huvudet hade med ångest att göra.. jag trodde att min hjärna var helt överhettad och höll på att implodera eller att det var en stroke eller hjärntumör eller vadsomhelst annat förskräckligt.
Och så då en dag i slutet på oktober så började en chef på mitt företag att arbetsträna hos oss. Hon kollapsade på jobbet för något år sen och fick strokeliknande symptom men det var ingen stroke utan helt enkelt en stresskollaps. Min chef hade bett mig att ta hand om den här stresschefen och vara lugn och varsam med henne eftersom hon var mycket stresskänslig. Självklart! sa jag. Första dagen som hon kom till oss så var jag ensam på kontoret och satt där och höll masken som vanligt samtidigt som det brusade och susade i huvudet. Vi pratade och jag frågade lite om hur den där kollapsen egentligen hade gått till och hon berättade. Jag frågade om hon hade mått väldigt dåligt innan och hon sa att det hade hon inte.. lite hjärtklappning och huvudvärk men inte så farligt.
Och det var då poletten trillade ner och jag förstod att att jag inte kunde fortsätta och klamra mig fast vid bordskanter längre.
Så jag ringde min chef och sa att nu går det inte längre. Jag kan inte. Jag orkar inte. Och så gick jag till doktorn och blev sjukskriven. Och sen gick jag hem och la mig på soffan.
Började jobba 25 % efter årsskiftet mest för att jag kände att det förväntades av mig. Men egentligen var det för tidigt. Ju mer tiden har gått desto tröttare har jag blivit. Jag tror att det beror på att det tar tid att varva ner. Man är liksom uppskruvad och stressad av själva situtationen för att inte tala om försäkringskassan.
Jag har hela tiden känt att jag borde en massa.
Jag borde äta rätt, träna, meditera, gå på yoga, kbt:a bort panikångesten, ligga på spikmattan... bygga upp mig själv igen.
Men jag har inte orkat.
Jag åker till jobbet 4 dagar i veckan och är där 2,5 timmar och sen åker jag hem och svimmar på soffan.
Soffan och jag lever i symbios nuförtiden.
Vissa dagar kan jag känna mig nästan som vanligt. Då blir jag så glad! Och så gör jag lite för mycket och sen blir det bakslag i en vecka. Det spelar ingen roll ifall jag gör något tråkigt, jobbigt eller roligt.
Så. himla. trist.
Och orolig blir man också av situationen. Tänk om jag aldrig blir bra? Tänk om doktorn har fel och jag egentligen är allvarligt sjuk??
Men lite hopp har jag som sagt. Jag tror på den här stressbehandlingen som jag hoppas få gå. Det är en behandling som är på 8 veckor och som innefattar kbt, gruppterapi, information, avslappning och hemuppgifter.
Och bara det att jag sitter här och bloggar är positivt.
Jag har tänkt det så många gånger men bara inte orkat.
Och både igår och idag har varit bra dagar.
Men det är bara att inse. Jag kan i princip inte göra någonting hur kul det än skulle vara. Jag måste ta tillvara på varje tillfälle jag har till att vila och bara ta det lugnt. Minimera sinnesintryck och aktiviteter.
Så därför kära vänner och alla som jag känner... det är inte det att jag inte vill prata med någon eller träffas.. jag bara kan inte, får inte och orkar inte (även om jag ibland tror att jag orkar).
Så är läget just nu.
Kommer skriva mer senare om vad jag ändå gör för att bli bättre.. har faktiskt börjat ta mig upp från soffan mer och mer även om det inte är aktuellt med träning ännu.. och om vilka symptom jag har, och om varför det har blivit såhär och vad jag ska göra för att inte hamna här igen.
Och en sak till!
Jag blir jätteglad för ev. kommentarer, sms eller inlägg på fb.. jag är bara sämst i världen på att svara just nu!
Jag blir jätteglad för ev. kommentarer, sms eller inlägg på fb.. jag är bara sämst i världen på att svara just nu!
Bara så att ni vet.
Kommentarer
Postat av: Guldlock
STOR KRAM!!!!
Lova att ta hand om dig själv nu, för en gångs skull! Annars blir du en strålis ju! Trumsolo bestraffas sådant med.
Skämt och sido...
STOR KRAM IGEN!!!
Postat av: Guldlock (som rättar sig själv)
TOR KRAM!!!!
Lova att ta hand om dig själv nu, för en gångs skull! Annars blir du en strålis ju! Trumsolo bestraffas sådant med.
Skämt å sido...
STOR KRAM IGEN!!!
Postat av: Guldlock en tredje gång
Äh men va fan!!!! Så här ska det stå. Punkt.
"STOR KRAM!!!!
Lova att ta hand om dig själv nu, för en gångs skull! Annars blir du en strålis ju! Trumsolo bestraffas sådant med.
Skämt å sido...
STOR KRAM IGEN!!!"
Postat av: Johanna
She's back på nåt sätt. Härligt! Glada tillrop och en önskan om att du säger till om man kan göra nåt för att få dig att må bra. Tills vidare rekommenderar jag en bok "Läsarna i Broken Wheel". Och att titta på kattungar - våra har du väl knappast undgått :) Kram!
Trackback
