down the mountain

Jo det kan jag berätta.

Det gick, och går, både bra och dåligt beroende på hur man ser det.

Det har visat sig att jag inte är en person som låter mig detaljplaneras. Jag tröttnar då och gör inte som jag har bestämt. Jag gör oftast absolut inte som jag har planerat utan det växer liksom fram någon slags trotsig alternativ väg som sen visar sig vara rätt bra. Men det kan man ju inte veta från början. Och den där alternativa vägen kanske inte hade uppenbarat sig om jag inte hade ansträngt mig och planerat från början. Det kan man ju aldrig veta.

Det mesta av vikt i mitt liv har hänt till synes av en slump och inte för att jag aktivt har ansträngt mig.

Men när man ser tillbaka så är det ändå vissa steg som leder fram till den där slumpen som kanske ändå inte är en slump. Det är lite krångligt eller så är det min utmattade lilla hjärna som krånglar till det.

Det känns i alla fall som att jag absolut inte kan styra mitt liv medvetet. Men jag måste ändå lägga energi på att försöka för då sätts det liksom igång omedvetna processer som gör att jag till slut hamnar där jag ska.

Orkar inte tänka på det mer..

 

Igår kom jag och dottern på att vi nog har ett band emellan oss.

INSIKT

Nämen det visste vi faktiskt att vi hade. Typ ett släktband. Men vi är lite telepatiska också. Jag damp ner framför fb på datorn igår kväll och inom 2 sekunder så poppade ett meddelande från lilla p upp. Hur visste du att jag satt här frågade jag. Du är ju online! svarade hon. Jamen det är jag ju 24/7 sa jag.. men det var ju just nu jag satte mig här och precis just då får jag ett meddelande.

 

Annars.

Har vilat ofantligt mycket men också lyckats läsa lite, bakat lite, lagat lite mat och pysslat lite.

Har kommit på ett nytt återvinningspyssel men det är hemligt än så länge. Hi,hi.

Information om omvärlden får jag via Paris Hiltons instagram. Det täcker det mesta och jag får känna mig lite delaktig eftersom hon ofta lägger ut små filmsnuttar från sina awsome part-ejs. Hon är så omtänksam.

 

Och så har jag gått upp typ 200 kg till.

Det är nog mitt största problem nu. På så många sätt. Jag får ont i kroppen, jag blir osmidig, jag får inte på mig mina kläder. Jag har liksom omvänd anorexia. Jag tror att jag är smalare än vad jag är och får inte plats där jag tror att jag ska få plats. Min mentala kropp är mindre än min fysiska. Samtidigt har jag INGEN LUST att äta nyttiga saker. Jag vill verkligen bara smaska i mig allt sånt där som jag inte borde nu om jag vill få tillbaka min kropp. Choklad, pasta.. Jag det är väl det. Choklad och pasta. Och gärna en och annan smörgås.

Just nu skyller jag på värmen. Det går inte att ta itu med något när det är såhär varmt verkar jag tycka. Jag verkar tro att allt kommer att lösa sig bara det blir höst. Då börjar ju en ny termin. Då tar man tag i saker.

 

hmm... vi får väl se..

Jag tror att det kommer att vara svårt för mig att få ner vikten sålänge jag käkar den här antideppmedicinen. Och jag tror nervsystemet måste komma i balans så att saker och ting funkar som dom ska i min kropp.

Åhhh.... nu blev jag så trött på allt!

 

Måste avsluta positivt

Jag kan meddela att jag "ä bäst". Det står på ett födelsedagskort som sonen har gjort och som sitter på min vägg. Visserligen många år sen men ändå. "Du Ä Bäst" står det svart på vitt. Bokstavligen.

Måste fråga honom ifall det fortfarande gäller.

Han är i Barcelona så det får vänta lite. Men tills dess ä jag bäst.