en sak till

Sa jag förresten att dotterns dans var hur bra som helst.
Att hon var fantastiskt duktig för att inte vara något bra som hon själv påstod.
Att jag såklart grät en skvätt av rörelse och ren lycka.
Både när dottern dansade men också när dom pyttesmå barnen framförde sin blommoråbin-dans.
Åhhh. Ett litet pojkbi blev så bländad av sin flickblomma att han glömde springa ut från scenen när han skulle... han surrade kvar där i flera sekunder innan han uppmärksammade dom andra binas uppfordrande väsningar och viftningar vid ridåkanten.
Såna ögonblick tillhör guldkanten på tillvaron.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0