down the mountain

Passar på att göra... absolut nästan ingenting nu när det är påsk och 4 lediga dagar i sträck. Tack jesus!

Har suttit på balkongen och lyssnat på ljudböcker och hinkat i mig grön smoothie.

Igår kom dottern förbi en liten stund och då testade vi att blanda gin i påskmusten. INTE gott kan jag meddela.

Mår mycket bättre nu än i torsdags.. så man ser ju ganska tydligt sambandet mellan hur jag mår och graden av aktiviteter och yttre stimulans.

Har läst på lite om gröna smoothies i Victoria Boutenkos bok "Grönt för livet" (Green for life).

Det är inte klokt vad bra det är för hälsan säger Victoria. Se bara på chimpanserna! Dom har ju typ samma genuppsättning som människan och trots att dom bara äter bladgrönt, frukt och pyttelite frön och nötter (och en och annan insekt) så är dom superstarka och pigga och får nästan aldrig cancer.

Jag har inte ätit rawfood på länge.. har helt saknat inspiration och ork vilket har lett till att jag ätit både dyrt och osunt.. men nu har jag bestämt mig för att åtminstone hälla i mig en liter grön smoothie om dan. Och se vad som händer. Det kan ju knappast vara skadligt och sen får vi ju hoppas att det inte är dom där enstaka insekterna det hänger på.

Nu har jag swooschat ihop spenat, jordgubbar och banan varje dag i en vecka och det känns väldigt bra.

Inte vet jag om det har något samband men plötsligt har jag ju rest mig upp ur soffan och börjat skriva här. Och jag har städat hemma. Och tvättat. Och nästan känt mig utsövd när jag vaknat (även om det inte räcker så länge men ändå!). Jag har mått mer bra än vanligt förutom i torsdags men det hade ju sin förklaring.

Så jag fortsätter.

Huvaligen vad dåligt jag mådde igår.

Först åkte jag till jobbet och redan där kände jag mig rätt snurrig. Sen mötte jag dottern och så åkte vi ut till polisen i Solna för att fixa pass och id-kort till mig. Jag var toktrött och snurrig och kände tendenser till panikångest som inte riktigt gick att tänka bort. Fick en känsla av att jag bara skulle kunna falla ihop närsomhelst varsomhelst.

När jag äntligen, äntligen kom hem och äntligen, äntligen kunde stupa i soffan så kunde jag inte varvar ner. Tyckte hjärtat bankade konstigt, blev kallsvettig, mådde illa, började tänka på pappa som låg och dog på soffan. Försökte distrahera mig med ljudbok, film, spel.. men det gick inte.. orkade inte var ju så trött. Till slut kom jag på att jag kanske hade någon gammal atarax kvar i min medicinlåda som jag fick för säkert 10 år sen mot just panikångest men som jag inte tyckte funkade då.. man blir så obehagligt trött av dom. Tog en och sen lyckades jag äntligen somna.

Lite bättre idag men det är nog bäst att jag tar det väldigt lugnt i några dagar nu.

Det har varit mycket den här veckan och samtidigt har jag mått lite bättre än vanligt och bara för det har jag förstås glömt bort att jag inte tål någonting och då blir det såna här bakslag.  Jag ser ju mönstret.

Det är så svårt att förstå och acceptera att jag inte klarar av någonting.

Det kan man fråga sig.

I mitt fall tror jag det handlar om en kombination av duktigflicka-syndrom, en sjuk pliktkänsla, extremt (frickin omöjliga) krav på mig själv, en tendens att svepas med i saker och ting och helt tappa distansen, avsaknad av familj (alltså typ make/sambo, barn och andra som man bor ihop med) som kan ifrågasätta och en total olyhördhet gentemot mig själv och min kropps signaler.

Min stackars kropp har ju verkligen sagt ifrån tusen gånger utan att jag har fattat.

Såhär i efterhand ser jag ganska tydligt att det riktigt började gå utför i samma veva som ungarna blev stora och flyttade hemifrån (eller delvis flyttade). Så länge dom behövde mig var jag ju tvungen att finnas där för dom och då var det lättare att inte bli uppäten av jobbet.

Och sen tror jag att det är så också att även om man hela tiden hör talas om andra människor som bränner ut sig så tror man ändå inte att det ska hända en själv... på riktigt liksom.

Man tror att man har koll.

OCH ovanpå allt detta sist men inte minst så har jag faktiskt haft en ganska odräglig och omöjlig arbetssituation i åratal. Och trots att jag emellanåt har sagt ifrån och talat om för min chef att jag inte förstår hur jag ska klara av mina arbetsuppgifter så har det inte hjälpt. Jag har istället fått höra om hur mycket chefen har att göra t.ex.

I höstas fick jag för första gången en bra chef men det var ju så dags. Jag har faktiskt funderat på ifall jag möjligen har någon form av auktoritetsproblem eftersom jag alltid är missnöjd med mina chefer.. men nu har jag ju provat på en som var bra och hade jag jobbat med henne hela tiden så tror jag faktiskt inte att jag hade suttit här nu och mått såhär.

Nåväl.. jobbet är en sak och där kan man ändra på mycket och vissa förändringar har redan genomförts sedan jag blev sjuk så det blir säkert bra.

Det jag måste ta tag i är ju mitt beteende som ändå har gjort att jag stannat kvar i en omöjlig jobbsituation. Och så måste jag ändra mina prioriteringar och vara snällare mot min kropp och själ.

Jag har redan kommit en bit på vägen eftersom tankarna har snurrat och surrat i huvudet när jag legat på soffan. Jag har lyssnat på lite böcker om utbrändhet, stresshantering och liknande och kommit till en massa insikter. Egentligen inga alldeles nya insikter.. dom har nog funnits där förut också men då bara någonstans i bakgrunden.. nu är det mer som att jag förstår att det är allvar. Att jag måste göra ett val.

Förut när jag var mitt uppe i jobbsnurren så såg jag inte att jag hade några val. Jag förstod att jobbet inte var hälsosamt men jag förstod inte hur jag skulle kunna ändra på det. Jag förstod inte hur jag skulle kunna få något annat jobb i det skick jag var och dessutom har jag faktiskt en ganska bra lön och den behöver jag efter åratal av dålig ekonomi och skulder att betala.

Så det snurrade på tills det sa PANG. Och nu är jag tvungen att välja.

Behandlingen jag hoppas på handlar mycket om att se på sitt beteende och ändra på det för att förhindra att man hamnar i samma situation igen.

Sen är det ju intressant att fundera på varför jag har så stora krav på mig själv och varför jag måste vara så duktig hela tiden. Och varför denna extrema pliktkänsla som på något sätt är kopplad till känslor av skuld som helt saknar förankring i verkligheten. Har ju pratat med både psykolog och kurator och det har lett till vidare grubblerier över detta och jag tror att jag har kunnat hitta lite förklaringar i barndomen som hänger ihop både med hur man såg på barn på den tiden och hur just min familjesituation såg ut. Kanske orkar jag gå in på det en annan gång för det är intressant.

Det sorgliga (och förbannat irriterande) är att lilla p (dottern) ju har lyckats kopiera mycket av dom här självdestruktiva personlighetsdragen. Jag antar att det handlar om kopiering eftersom hennes barndom har sett väldigt annorlunda ut och då på ett positivt sätt... men hon har förstås identifierat sig med mig och barn gör ju inte som man säger utan som man gör..

Jag har skällt på henne för detta. Hon ska ge f-n i att sno mina dåliga sidor!

 

Sen vill jag bara säga det att i grunden har jag en väldigt bra självkänsla. Jag tycker att jag är bra och förbannat duktig. Jag vet att jag är det. Ändå kunde det ju tydligen var lite,lite bättre. Eller så handlar det bara om att jag inte får tillräckligt med applåder. Och det verkar inte räcka med att jag själv tycker att jag duger utan jag måste ha bekräftelse utifrån också.

Där har vi det! Det är där skon klämmer.

Från och med nu ska jag jobba på att lita på min egen känsla av att jag duger och är bra. Om jag får applåder så är det en bonus och om jag inte får det så är jag lika bra för det.

Vad bra, då har vi rett ut det.

Tack bloggen!

 

Eftersom jag för tillfället är rätt förfärligt dålig på att kommunicera via sms, mail, fb, telefon eller irl så tänkte jag att jag ju kan skriva lite här så kan den som undrar och är intresserad ändå få veta lite vad som händer i mitt liv nuförtiden.

 

Såhärere..

 

Är sjukskriven 75 % för utmattningssyndrom.

Eller.. inte för att min läkare på vårdcentralen fattade att det var det som det var frågan om.. han sjukskrev mig för stressrelaterade ångestsymptom och gav mig tabletter.. men efter lite googlande och konsulterande med andra drabbade har jag själv ställt den diagnosen. Håller nu på och utreds på Danderyds stressrehab för att se om jag kvalar in för deras behandling som tydligen ska vara bra. Hold your thumbs!

Har hittills pratat med kurator och med psykolog och ska nästa vecka träffa en läkare och sen ska dom ha sammanträde om mig och sen får vi se.

 

Det hela började i höstas i slutet av oktober.

Eller egentligen började det väl för typ 20 år sen.. långvarigt slitage helt enkelt. Förr eller senare går det inte att ladda batteriet längre även om det höll bra länge. Har alltid sett mig själv som en väldigt seg och envis person. Bryt ihop och gå vidare typ.

Meniallafall.

I slutet på oktober så bestod min tillvaro av att varje dag ta mig till och från jobbet utan att behöva springa av tunnelbanan alltför många gånger pga panikångest. Så fort jag kom till jobbet blev det bara som ett brus i huvudet. Jag kände mig vimmelkantig och ostadig. Satt bakom skrivbordet och höll mig fast i bordsskivan och höll masken. Var tvungen att samla mig och ta sats innan jag skulle gå över ett golv.. t.ex. till aktskåpet för att hämta en akt.. kändes som att gå över den halaste av hala iskanor. Var tvungen att göra allting i slowmotion.

Jag fick inte så mycket gjort på jobbet av förståeliga skäl eftersom jag satt där och var livrädd och trodde att jag höll på att dö.

Gick till doktorn och fick tabletter och så konstaterades det att mitt hjärta slår extraslag. Fick tid till arbets-ekg men kom aldrig iväg dit eftersom jag inte i min vildaste fantasi (och den är rätt vild) kunde se mig själv på en träningscykel. Doktorn sa att det var ok att skjuta upp det till senare. Han var inte så orolig men tyckte ju att det skulle utredas även om han trodde att det var stressrelaterat.

Fortsatte "jobba". Kom på att det kändes bättre i huvudet om jag drack alkohol. Bruset försvann och jag kände mig normal för en stund. Inte för att jag satt hemma och drack i min ensamhet utan jag märkte det när jag drack vin med långa farbrorn och teskedsgumman. Berättade det för doktorn och då sa han att det ju inte var så konstigt eftersom alkohol är ångestdämpande. Inte hade jag fattat att bruset i huvudet hade med ångest att göra.. jag trodde att min hjärna var helt överhettad och höll på att implodera eller att det var en stroke eller hjärntumör eller vadsomhelst annat förskräckligt.

Och så då en dag i slutet på oktober så började en chef på mitt företag att arbetsträna hos oss. Hon kollapsade på jobbet för något år sen och fick strokeliknande symptom men det var ingen stroke utan helt enkelt en stresskollaps. Min chef hade bett mig att ta hand om den här stresschefen och vara lugn och varsam med henne eftersom hon var mycket stresskänslig. Självklart! sa jag. Första dagen som hon kom till oss så var jag ensam på kontoret och satt där och höll masken som vanligt samtidigt som det brusade och susade i huvudet. Vi pratade och jag frågade lite om hur den där kollapsen egentligen hade gått till och hon berättade. Jag frågade om hon hade mått väldigt dåligt innan och hon sa att det hade hon inte.. lite hjärtklappning och huvudvärk men inte så farligt.

Och det var då poletten trillade ner och jag förstod att att jag inte kunde fortsätta och klamra mig fast vid bordskanter längre.

Så jag ringde min chef och sa att nu går det inte längre. Jag kan inte. Jag orkar inte. Och så gick jag till doktorn och blev sjukskriven. Och sen gick jag hem och la mig på soffan.

Började jobba 25 % efter årsskiftet mest för att jag kände att det förväntades av mig. Men egentligen var det för tidigt. Ju mer tiden har gått desto tröttare har jag blivit. Jag tror att det beror på att det tar tid att varva ner. Man är liksom uppskruvad och stressad av själva situtationen för att inte tala om försäkringskassan.

Jag har hela tiden känt att jag borde en massa.

Jag borde äta rätt, träna, meditera, gå på yoga, kbt:a bort panikångesten, ligga på spikmattan... bygga upp mig själv igen.

Men jag har inte orkat.

Jag åker till jobbet 4 dagar i veckan och är där 2,5 timmar och sen åker jag hem och svimmar på soffan.

Soffan och jag lever i symbios nuförtiden.

Vissa dagar kan jag känna mig nästan som vanligt. Då blir jag så glad! Och så gör jag lite för mycket och sen blir det bakslag i en vecka. Det spelar ingen roll ifall jag gör något tråkigt, jobbigt eller roligt.

Så. himla. trist.

Och orolig blir man också av situationen. Tänk om jag aldrig blir bra? Tänk om doktorn har fel och jag egentligen är allvarligt sjuk??

 

Men lite hopp har jag som sagt. Jag tror på den här stressbehandlingen som jag hoppas få gå. Det är en behandling som är på 8 veckor och som innefattar kbt, gruppterapi, information, avslappning och hemuppgifter.

Och bara det att jag sitter här och bloggar är positivt.

Jag har tänkt det så många gånger men bara inte orkat.

Och både igår och idag har varit bra dagar.

Men det är bara att inse. Jag kan i princip inte göra någonting hur kul det än skulle vara. Jag måste ta tillvara på varje tillfälle jag har till att vila och bara ta det lugnt. Minimera sinnesintryck och aktiviteter.

 

Så därför kära vänner och alla som jag känner... det är inte det att jag inte vill prata med någon eller träffas.. jag bara kan inte, får inte och orkar inte (även om jag ibland tror att jag orkar).

Så är läget just nu.

Kommer skriva mer senare om vad jag ändå gör för att bli bättre.. har faktiskt börjat ta mig upp från soffan mer och mer även om det inte är aktuellt med träning ännu.. och om vilka symptom jag har, och om varför det har blivit såhär och vad jag ska göra för att inte hamna här igen.

 

Och en sak till!
Jag blir jätteglad för ev. kommentarer, sms eller inlägg på fb.. jag är bara sämst i världen på att svara just nu!

Bara så att ni vet.