down the mountain

Har fortfarande ont i halsen.. men det har inte blivit värre..
En distinkt smärta på ena sidan.. försvinner nästan helt med värktabletter, men finns där hela tiden och kommer tillbaks med full styrka efter några timmar.
Inte outhärdligt.
Jag har haft värre knivar i halsen. Rostigare.
Om jag inte skulle ut och resa så skulle jag inte ens fundera på att gå till doktorn. Inte än.

Jag avvaktar till imorgon.
Sista chansen.
Om det inte blir värre så tror jag det är virus och kommer att gå över av sig själv.
Känner mig inte sjuk för övrigt.
Förutom komatröttheten.

Jag har fortfarande inte packat. Bara i huvudet.
Men känner ingen panik över det. Ska tvätta imorgon så kanske bäst att vänta tills dess.
Men jag har skurat köket! (nödvändigt!)
Och tittat på Eclipse! (fånig!)
Och somnat till Sagan om konungens återkomst! (braaaa!)

Idag ska jag försöka komma loss från jobbet tidigare och ge mig ut och inhandla bröllopspresent, hårspännen (miljontals), strumpbyxor, läppstift m.m.
(lycka till med att gå tidigare!!!)
Sen måste jag fixa med räkningar, skura badrum och fixa med tvätten inför morgondagen.ZXYZXZXXY8ZXYX6ZX3YYZZZZZXXXXXXXXXX33#######%%%%%%%%%&&XZXZXXX#¤#¤#%&X#/&X¤/(#X&&#%¤¤X#&&#%&#CCCCCCCZXZXZXXXXXXXXXXX#¤%&#¤¤#%&¤#&#/&&&&&&¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤%%%%

men allt det här är egentligen oväsentligt

igår ringde mamma och grät
dom hade precis ringt från djursjukhuset och meddelat att Alice-hunden skulle dö
dom kunde inte göra något
mamma hann inte ens åka dit så hon kunde vara med
Alice blev inlagd i fredags efter att hon kräkts hela dan
en knäpp hund som åt allt hon hittade, t.ex. 7 oskalade avokados (fast det var en annan gång)
Alice, Alice, Alice...
Ingen sommarhund för mig, inte en syster på samma sätt... men hon var min mammas bebis..
Särskilt nu.
Så nu kommer mamma att ha två urnor i skåpet därhemma.
Man blir förvånad över hur mycket aska det är och hur tung den är.
Alldeles nyss rasslade klorna från två gladsnälla hunddamer över golven.
Och mamma hade nästan lite väl fullt upp med alla hundbestyren.
Nu... två tysta urnor i ett skåp.
Jag ordinerade genast en ny hund.
Det kan låta okänsligt.. men jag tror det är enda sättet att stå ut.
Min lilla mamma måste ha någon att ta hand om... annars kanske hon blir knäpp och börjar leka med dockor på allvar..
Hon måste också ha en anledning att gå ut varje dag.
Hon måste också ha någon att prata med därhemma.
Åh, mamma!

förbannade dödens år!!!!!

Drömde att jag hade ont i halsen.
Är det inte konstigt att man kan drömma att man har ont någonstans?
Och sen är det puts väck borta när man vaknar???
Drömde också att jag var på någon form av stor båt.
Långafarbrorn var där.
Han var plötsligt mästare på att ge sprutor.
VILL DU HA???? frågade han generöst och viftade med någon drog av något slag som skulle vara som morfin.
Jag övervägde allvarligt tills någon sa att den nya drogen hette heroin.
Då sa jag:
TYVÄRR MEN NEJ TACK. JAG VILL INTE BLI BEROENDE OCH DET BLIR MAN PÅ DIREKTEN DET HAR JAG SETT PÅ TV 4 FAKTA.
Sonen var där, men till och med han avböjde.
Så lägg ner det där med knarkdealandet, Långafarbrorn!
Det är så 1900-tal.

Universum är i gungning.. åtminstone min lilla del av det..
Little-miss-sunshine ringde igår och berättade att HENNES pappa oväntat hade gått bort.
62 år. Dom hittade honom hemma.
Jag vet.
I andra delar av universum dör folk som flugor av både det ena och det andra.
Vi har det bra här och vi är bortskämda med det.
Men ändå!
Jag kan liksom inte ta in allt.
Det är som dottern sa.. man bara skrattar.. fast inte för att man är det minsta glad..

Nu är det något galet med världen.

Förra veckan var extremt konstig och jobbig.
Nu är det en ny vecka och på något konstigt sätt så trodde jag någonstans att det skulle vara mer som vanligt nu.


Men det är det ju inte.

Jag har vant mig lite vid tanken på att pappa är död.
Tror jag emellanåt.
Men så... PANG!
.. så slår det mig igen..
och så ser jag honom framför mig så tydligt
både levande och som vi såg honom på bårhuset
Och då slår det till så hårt så jag tappar andan.

Den där poletten som jag tjatade om förra veckan.. den har nog precis börjat trilla ner..

Nu vill jag bara vara ledig.
Jag är så trött på att hela tiden ha en massa jobb hängande över mig.
Att hela tiden ha dåligt samvete för något jag inte har gjort..

Jag är så trött så trött och ledsen.. och jag vill bara kunna vara det.. i fred..

Jag tror det är sista dagen på jobbet idag.. men det kommer att bli en lång dag..

Imorgon onsdag blir det frissan, restaurang och bio med ungarna.
På torsdag åker vi ut till M och hjälper till att fixa inför fredag.
På fredag.. först avskedsstund i ett kapell.. och sen hem allihopa till M och äta och prata och kolla på foton och gråta..
Sen sover vi kvar till lördag.

Sen har jag inga planer mer.

Allmän försovning här hemma.
Stämningen är inte den bästa.
Det smälls i dörrar och svärs.

Tillbaks till jobbet igår.
Bara för att konstatera att det nog är bäst med semester först.
Allt känns konstigt nu och det blir inte bättre av att cheferna verkar drabbade av någon slags ekonomisk panik.
Sånt orkar jag inte bry mig om just nu.

Sen ska jag bry mig som bara den!
Efter semestern i juli någongång.
Jag måste bara hinna ifatt verkligheten lite.

Nästa fredag, den 4/6, blir det begravning..
Eller avskedstagande/ minnesceremoni.
Det blir borgerligt förstås.
Det blir inget prat.
Bara pappas favoritmusik och närmsta släkten.
Och sen blir det mat och då kommer det troligtvis att pratas en hel del... men mer i munnen på varandra än i form av högtidliga tal.

Nu ska jag skynda mig till jobbet.
Har massor jag vill bli färdig med idag.
Sen är det Rufus ikväll med dottern.
Och sen hjälpa sonen att renskriva skolarbete.
Och kanske lite Mao-snack.

innan vi faller i koma igen

En av låtarna som kanske kommer att förknippas med den här tiden.

Det känns emellanåt som om allting  bara är en konstig film.
Genren är lite svårbestämbar.
Ibland.. som igår på begravningsbyrån... är det nästan lite åt komedihållet.
Ibland.. som igår på sjukhuset... är det mer åt det surrealistiska hållet. 
Lite mer sällan.. som igår med bilregistret på restaurang och sen även med tyska väninnan på Strand.. nästan rentav lite feel-good..
Andra gånger... ute på vägarna i Rimbo-trakten med långhåriga och skäggiga familjemedlemmar och "balls to the walls" med accept i bilstereon.. är det lite mer road-trip över det hela.

Jag skämtar inte nu.
Det är så overkligt så det känns som en film.

Jag kan inte heller gråta när jag själv tycker att det är lämpligt.
Gråtknappen är det inte jag själv som bestämmer över tydligen.
Det är bra när den sätts på. Att gråta känns helt rätt.. när man gråter är det ingen tvekan om vad man känner och det är faktiskt att föredra.
När jag inte gråter så snurrar tankarna ändå konstant och känslan som hela tiden finns där är av en skavsårsaktig, obekväm, ofattbar, jobbig sort.

well

Vi tittade på pappa igår.
Det gick ändå bra.
Vi kände igen honom tack och lov.
Samma frisyr som vanligt. Dvs. ingen.
Men.. det var konstigt.

Jag kände mig mycket närmre  honom efteråt när hela familjen satt på begravningsbyrån och diskuterade detaljer kring avskedsceremoni, annons, kista etc.
Det är skönt att få bekräftat av dom andra att min bild (som den förlorade dotterns) av honom faktiskt stämmer med deras (dom som levde med honom i vardagen)... och att det inte bara är någon glorifiering av honom i efterhand.
Han var, precis som alla andra, en mycket speciell person...
Han var dessutom extra speciellt speciell.
Det tror jag dom flesta som råkade ut för honom på ena eller andra sättet håller med om.

På kvällen dejtade vi med bilregistret och åt kött och drack vin på Jensens Böfhus.. och sen drog vi vidare till Strand vid Hornstull där  bilregistrets son slöt upp och så kollade vi på ett danskt band som heter Ginger Ninja och försökte prata lite med tyska väninnan som sammanbitet minglade omkring och jobbade.
Det var en perfekt avslutning på dan.

Nu ska jag snart åka till jobbet.
Undrar om jag kan göra någon nytta där??

Tänkte jag skulle träningsskriva ett inlägg om något helt annat för att inte helt tappa bort mig själv.

Jo.

Jag vet att jag hade massor av saker i huvudet innan det här eländet kom i vägen.
Minns ingenting.
Det var semester och en massa jobb.
Och den här veckan som skulle bli rolig.

Semester skulle jag gärna ha nu på direkten.
Så jag kan sova, sova, sova.
Och jobba ska jag göra imorgon. Om det nu är någon idé för jag kommer inte ihåg någonting.

Dottern.
Dottern måste peppas.
Hon är ledsen. Det var hon redan innan.
Och råden hon får från mig nu är kanske inte dom bästa.
Eller så är det dom bästa.
Jag ser allt i perspektivet Livet och Döden.
Då blir råden inte så återhållsamma utan mer drastiska.

Och sonen.
Han måste ju plugga.
Hoppas han gör det. Jag har nollkoll.

Jag måste fixa balkongen.
Sopa, skura och plantera.

Jag är rastlös men samtidigt helt slut.
Värsta kombinationen.

Jag vill bara att allt ska vara som vanligt.

Jag har absolut inga problem att sova.
Tvärtom.
Jag bara sover och sover och skulle lätt kunna sova ännu mer.
Jag drömmer ingenting. Det är bara koma.

Jag är livrädd för idag.
Men det är inte som att jag har något val.
Jag vågar inte ta risken att ångra mig efteråt när det är för sent.
Så jag tänker som så.. att det är bara att hänga med.. go with the flow liksom..

Jag tänker väldigt mycket på vad pappa skulle ha tänkt, tyckt och sagt.
Inte för att jag säkert kan veta det.. men jag kan ana..
Han var inte den sentimentala typen.. men inte heller känslokall.
Han hade ju en bondgård när jag var liten och där var döden ett naturligt inslag.
Man skötte, vårdade och gosade med allt från får till kaniner och gäss.
Sen dog dom. Ibland var det pappa själv som var tvungen att avliva dom.
Sen var dom döda och då kunde det hända att dom blev middagsmat.
Och pappa åt med god aptit för han visste ju att hans djur hade haft det bästa livet.
Han åt hellre egna djur än dom man kunde köpa i köttdisken på konsum.
"Vad är det till middag?"
"Det är Birgitta." (kanin)

Det som lever det lever och det som är dött är dött.
En kropp är en kropp.
Det är så jag försöker se det.
Faktum är att pappa är död.
Att jag tittar på hans kropp kan inte ändra på det.. men det kanske kan få mig att fatta definitivt..
Annars kanske jag får för mig att han finns där någonstans som han alltid har gjort.
Och.. som sagt... om jag inte gör det nu så är det för sent sen...

Och sonen ska hålla handen.
Han är skyldig mig en handkrossning sen tatueringen.
Vilken tur.

Festliga veckan har uppdaterats med ytterligare aktivitet:

Tisdag: Bårhuset 15.00

Jag vill inte. Jag vill. Jag vill inte.
Jag måste.
Jag måste.

Inte i lördags hemma hos familjen... men igår, här hemma i min ensamhet,  tror jag att poletten trillade ner.
Det var jobbigt men nödvändigt.
Det är fascinerande hur psyket funkar.
Det stänger av och sätter på och låter liksom lite i taget av verkligheten sippra fram.
Fram och tillbaka mellan total och outhärdlig insikt och avtrubbad trötthet.
Emellanåt känner jag mig bara allmänt deppig... som att "åhhhh.. vad jobbigt livet blev nu då... när det är sommar och snart semester och allt.."...

Men det är väl bara att hänga med.. vad annat kan man göra???

Det här skulle bli Superfestliga Veckan var det tänkt.
Jag tänker inte avboka något jag inte måste.

Superfestliga veckan

Måndag: ?

Tisdag:  Showcase (typ spelning tror jag) med tyska väninnans band på Hornstull Strand och samtidigt träffa bilregistret.

Onsdag:  ?

Torsdag: Rufus Wainwright tillsammans med dottern i Filadelfiakyrkan.

Fredag:  Kanske Sex and the City tillsammans med sonen och dottern.

Lördag:  Först dotters dansuppvisning i Hammarby Sjöstad och sen Eurovision  och champagne hemma hos Långafarbrorn tillsammans med che och little-miss-sunshine.

Det är väl kanske bra att hålla sig sysselsatt.
Om jag bara orkar. Är sjukligt trött.
Vi får se.