down the mountain

Jag har, som sonen talat om för mig att det heter, dygnat.
Experimenterade lite med mig själv.
Jag hinner ju aldrig bli färdig på jobbet så jag tänkte i torsdags att.... jag jobbar på!
Jag jobbar tills jag är klar!
Så jag jobbade och jobbade och jobbade...
Från kl 07.15 i torsdags och ända till kl 15.30 igår fredag.
32,5 timmar tror jag det blev. Nästan en hel arbetsvecka i ett svep.
Blev jag klar???
Nej.
Men jag fick bra mycket gjort!
Är jag knäpp???
Ja.
Det tycker t.o.m. jag själv.
Var jag effektiv hela tiden?
Jaa. Faktiskt.
Var jag mentalt stabil?
Nja. Det kanske inte var precis alla som tyckte att jag var jättetrevlig hela tiden. 
Det var dock en intressant upplevelse att vara på jobbet i 1,5 dygn.
Och se hur verksamheten faktiskt är igång dygnet runt.
Först är det dagen och sen kommer kvällen och sen NATTEN (som man nästan aldrig träffar) och så till sist kommer dagen igen.... och då har dom hunnit vara hemma och umgåtts med sina familjer och ätit och sovit och duschat och transporterat sig... och jag har bara suttit där på samma fläck och skrivit och skrivit och skrivit...

Jag kommer säkerligen att göra om det vid behov.
Nu när jag vet att det går.
Men doktor Guldlock ska inte oroa sig för min hälsa, vare sig psykiskt eller fysiskt...
Jag tror inte det kommer att bli så ofta.. måste ju tänka på melatonin-balansen.

En annan intressant grej var att det under mina 32,5 timmar i bunkern hunnit inträffa en klimatförändring.
När jag gick till jobbet i torsdags morse så var det polarvinter.
När jag gick hem igår så fick jag våraningar.
Massor med snö hade smält bort och man gick t.o.m. direkt på asfalten (första gången man såg den i år) här ute där jag bor.

Väl hemma somnade jag innan huvudet hamnade på kudden och sov sen nonstop till kl 06.00 imorse.
Så dygnsrytmen funkar fint.