down the mountain

Jag har absolut inga problem att sova.
Tvärtom.
Jag bara sover och sover och skulle lätt kunna sova ännu mer.
Jag drömmer ingenting. Det är bara koma.

Jag är livrädd för idag.
Men det är inte som att jag har något val.
Jag vågar inte ta risken att ångra mig efteråt när det är för sent.
Så jag tänker som så.. att det är bara att hänga med.. go with the flow liksom..

Jag tänker väldigt mycket på vad pappa skulle ha tänkt, tyckt och sagt.
Inte för att jag säkert kan veta det.. men jag kan ana..
Han var inte den sentimentala typen.. men inte heller känslokall.
Han hade ju en bondgård när jag var liten och där var döden ett naturligt inslag.
Man skötte, vårdade och gosade med allt från får till kaniner och gäss.
Sen dog dom. Ibland var det pappa själv som var tvungen att avliva dom.
Sen var dom döda och då kunde det hända att dom blev middagsmat.
Och pappa åt med god aptit för han visste ju att hans djur hade haft det bästa livet.
Han åt hellre egna djur än dom man kunde köpa i köttdisken på konsum.
"Vad är det till middag?"
"Det är Birgitta." (kanin)

Det som lever det lever och det som är dött är dött.
En kropp är en kropp.
Det är så jag försöker se det.
Faktum är att pappa är död.
Att jag tittar på hans kropp kan inte ändra på det.. men det kanske kan få mig att fatta definitivt..
Annars kanske jag får för mig att han finns där någonstans som han alltid har gjort.
Och.. som sagt... om jag inte gör det nu så är det för sent sen...

Och sonen ska hålla handen.
Han är skyldig mig en handkrossning sen tatueringen.
Vilken tur.