down the mountain

Det kan man fråga sig.

I mitt fall tror jag det handlar om en kombination av duktigflicka-syndrom, en sjuk pliktkänsla, extremt (frickin omöjliga) krav på mig själv, en tendens att svepas med i saker och ting och helt tappa distansen, avsaknad av familj (alltså typ make/sambo, barn och andra som man bor ihop med) som kan ifrågasätta och en total olyhördhet gentemot mig själv och min kropps signaler.

Min stackars kropp har ju verkligen sagt ifrån tusen gånger utan att jag har fattat.

Såhär i efterhand ser jag ganska tydligt att det riktigt började gå utför i samma veva som ungarna blev stora och flyttade hemifrån (eller delvis flyttade). Så länge dom behövde mig var jag ju tvungen att finnas där för dom och då var det lättare att inte bli uppäten av jobbet.

Och sen tror jag att det är så också att även om man hela tiden hör talas om andra människor som bränner ut sig så tror man ändå inte att det ska hända en själv... på riktigt liksom.

Man tror att man har koll.

OCH ovanpå allt detta sist men inte minst så har jag faktiskt haft en ganska odräglig och omöjlig arbetssituation i åratal. Och trots att jag emellanåt har sagt ifrån och talat om för min chef att jag inte förstår hur jag ska klara av mina arbetsuppgifter så har det inte hjälpt. Jag har istället fått höra om hur mycket chefen har att göra t.ex.

I höstas fick jag för första gången en bra chef men det var ju så dags. Jag har faktiskt funderat på ifall jag möjligen har någon form av auktoritetsproblem eftersom jag alltid är missnöjd med mina chefer.. men nu har jag ju provat på en som var bra och hade jag jobbat med henne hela tiden så tror jag faktiskt inte att jag hade suttit här nu och mått såhär.

Nåväl.. jobbet är en sak och där kan man ändra på mycket och vissa förändringar har redan genomförts sedan jag blev sjuk så det blir säkert bra.

Det jag måste ta tag i är ju mitt beteende som ändå har gjort att jag stannat kvar i en omöjlig jobbsituation. Och så måste jag ändra mina prioriteringar och vara snällare mot min kropp och själ.

Jag har redan kommit en bit på vägen eftersom tankarna har snurrat och surrat i huvudet när jag legat på soffan. Jag har lyssnat på lite böcker om utbrändhet, stresshantering och liknande och kommit till en massa insikter. Egentligen inga alldeles nya insikter.. dom har nog funnits där förut också men då bara någonstans i bakgrunden.. nu är det mer som att jag förstår att det är allvar. Att jag måste göra ett val.

Förut när jag var mitt uppe i jobbsnurren så såg jag inte att jag hade några val. Jag förstod att jobbet inte var hälsosamt men jag förstod inte hur jag skulle kunna ändra på det. Jag förstod inte hur jag skulle kunna få något annat jobb i det skick jag var och dessutom har jag faktiskt en ganska bra lön och den behöver jag efter åratal av dålig ekonomi och skulder att betala.

Så det snurrade på tills det sa PANG. Och nu är jag tvungen att välja.

Behandlingen jag hoppas på handlar mycket om att se på sitt beteende och ändra på det för att förhindra att man hamnar i samma situation igen.

Sen är det ju intressant att fundera på varför jag har så stora krav på mig själv och varför jag måste vara så duktig hela tiden. Och varför denna extrema pliktkänsla som på något sätt är kopplad till känslor av skuld som helt saknar förankring i verkligheten. Har ju pratat med både psykolog och kurator och det har lett till vidare grubblerier över detta och jag tror att jag har kunnat hitta lite förklaringar i barndomen som hänger ihop både med hur man såg på barn på den tiden och hur just min familjesituation såg ut. Kanske orkar jag gå in på det en annan gång för det är intressant.

Det sorgliga (och förbannat irriterande) är att lilla p (dottern) ju har lyckats kopiera mycket av dom här självdestruktiva personlighetsdragen. Jag antar att det handlar om kopiering eftersom hennes barndom har sett väldigt annorlunda ut och då på ett positivt sätt... men hon har förstås identifierat sig med mig och barn gör ju inte som man säger utan som man gör..

Jag har skällt på henne för detta. Hon ska ge f-n i att sno mina dåliga sidor!

 

Sen vill jag bara säga det att i grunden har jag en väldigt bra självkänsla. Jag tycker att jag är bra och förbannat duktig. Jag vet att jag är det. Ändå kunde det ju tydligen var lite,lite bättre. Eller så handlar det bara om att jag inte får tillräckligt med applåder. Och det verkar inte räcka med att jag själv tycker att jag duger utan jag måste ha bekräftelse utifrån också.

Där har vi det! Det är där skon klämmer.

Från och med nu ska jag jobba på att lita på min egen känsla av att jag duger och är bra. Om jag får applåder så är det en bonus och om jag inte får det så är jag lika bra för det.

Vad bra, då har vi rett ut det.

Tack bloggen!