down the mountain

Min morgonstund smakar skit i mund... både mentalt och på riktigt.
Men nejdå.
Det är ingen fara med mig. Inte alls.
Det är bara en vanlig morgon när jag p.g.a lite utsovning istället fick huvudvärk.
Vidare har jag snubblat omkring något helt infernaliskt och säkert lyckats åstadkomma minst tre blåmärken.
Kom ihåg det alla!
Om jag av någon anledning någon gång hittas avsvimmad eller rentav väldigt,väldigt avsvimmad (typ död) och någon läkare eller polis ska inspektera min kropp (stackars) så kan ni ju hälsa från mig att blåmärkena beror inte på någon dum typ utan på "osedvanligt lång startsträcka".

OCH HÄR HADE JAG SKRIVIT ETT LÅNGT OCH FRAMFÖRALLT OERHÖRT INTELLIGENT OCH ROLIGT INLÄGG SOM FICK MIG SJÄLV ATT MYSSKRATTA BÅDE EN OCH TRE GÅNGER MEN VAD JAG INTE VISSTE VAR ATT SLADDEN TILL NÄTVERKET HADE ÅKT UR!!!!!
SÅLEDES SPARADES INGENTING NÄR JAG FÖRSÖKTE POSTA... UTOM FÖRSTA STYCKET....

NU VILL JAG BARA GE MIG SJÄLV YTTERLIGARE BLÅMÄRKEN OCH JAG ORKAR INTE SKRIVA NÅGOT LIKA FINURLIGT EN GÅNG TILL.
JAG SKRIKER NU... JAG VET... MEN SÅ (FÖRESTÄLL ER ÄNNU STÖRRE BOKSTÄVER) SÅ TRÖTT ÄR JAG PÅ MIG SJÄLV OCH MIN KLANTIGHET FÖR TILLFÄLLET. OCH SÅ KORT ÄR MIN MORGONSTUBIN.

MYCKET KORTFATTAT OM IDAG:

Idag blir det bungyjump, veckohandling, ifyllning av försäkringspapper samt wii fit.

En nästan alldeles tom helg framför mig... det behöver jag.
Jobbet är "mycket jååååbitt" just nu för att citera en kollega lite elakt.
Det händer alldeles för mycket på en gång och vi räcker inte riktigt till... vi på kontoret alltså.
På måndag kommer en dam i Hjorthagen hem och ska ha hjälp 4ggr/dag och det har jag överhuvudtaget inte löst.
Hjorthagen tillhör Östermalm men det ligger ju liksom helt off.
Fattar inte hur vi ska fixa det på ett vettigt sätt.
Och såna omöjliga saker är det hela tiden.. samtidigt som alla fem telefoner ringer och ringer...
Ja,ja.
Det löser sig på nåt sätt.

Imorgon söndag ska jag ev. följa med dottern och kolla när dotterns pojkvän hoppar bungy jump.
Det vore ju kul, har aldrig sett det förut på riktigt.. synd bara att det är kl 11 i Nacka av alla ställen.
Blir inte så mycket sovmorgon då.
Vilket kanske är bra egentligen eftersom jag bara verkar få ont i huvudet när jag sover för länge.

För tillfället kan jag inte komma in i den där toppenkroppen-bloggen eftersom jag inte för mitt liv kan komma ihåg vad jag har för lösenord där.
Synd för då måste jag kanske tjata om det här.
Nu gör jag det.. håll för ögonen den som  inte orkar med!

Jag äter duktigt nästan varje dag allt som är tillåtet.
Alltså inget bröd, pasta, frukt, socker, potatis m.m. m.m.
Jag äter t.ex. turkisk yoghurt (10% fett) till frukost med lite hallon och sötningsmedel, ägg i någon form med makrill och sallad till lunch och något liknande till middag.
Jag kokar broccoli, blomkål, spenat och/el. vitkål i grädde och smör.
Jag äter kött och korvar med hög kött%.
Jag dricker kaffe med mjölk.
Dricker mycket vatten.
Emellanåt, alltför sällan, så ställer jag mig på min wii fit och kör lite aerobic- och balansövningar, vilket är väldigt kul.
Hursomhelst.
Jag går inte ner ett skit.
Ibland går jag t.o.m. upp.
Nu har jag googlat runt lite på fenomenet och det verkar vara inte alltför ovanligt... man uppmanas att fortsätta för det kan ta lång tid för kroppen innan den är med på noterna.
Positiva effekter är dock att jag senaste veckan inte har varit upp och ätit på nätterna (wohoo!) och att jag verkar rätt så sockeravvand. Att jag får äta mig mätt och att jag verkar hålla blodsockret på en stabil nivå.
Men ändå.
Jag trivs inte med min kropp och måste helt enkelt gå ner i vikt och minska alla måtten... det bara är så...
Det får gärna ta långt tid men jag vill verkligen känna mig lite lättare och smidigare nästa sommar.

Ett annat, förhoppningsvis övergående, problem är den där tandhistorien.
Det håller ju på och läker (hoppas jag innerligt) och jag vet inte om det är normalt men det smakar verkligen BLÄHÄ i munnen... inbillar mig att det fastnar mat i såret som ligger där och ... jag ni vet.. ruttnar...
Är där och pillrar med tandborsten och jag vet inte om det är så bra för läkningen..
Folk i min närhet säger att dom inte känner någon äcklig lukt och det är ju bra, tuggar visserligen tuggummi frenetiskt... men jag vet inte om jag står ut om det ska smaka gammal gubbandedräkt i min egen mun!
Ont gör det också fortfarande. Det är alldeles ömt runtomkring.. men det måste ju gå över.

Och förresten! När jag ändå är på gnällhumör..
Jag är fattig.
Fruktansvärt pank.
Trots löneförhöjning.
Ser ingen ljusning i sikte heller.
Det blir vatten och bröd och ligga lågt i mååååååånader framöver.
Ska försöka tänka ut ett sätt att göra det lite roligare.
Fokus på träning, läsa alla olästa böcker och pyssla med återvinningsmaterial kanske...
Det går ju faktiskt ingen nöd på mig.
Jag kommer att överleva.
Ungarna också.
Och kanske katterna.

Att det ska vara så svårt att få lite tid och privacy över till att skriva det minstaste lilla inlägg...
Det är som att jag befinner mig inuti en hel svärm av hysteriska flugor.
Hela tiden.

Allt är som vanligt och inget särskilt har hänt förutom att jag var och dejtade min bästa lovelyrita i tisdags.
Den här tanden är inget att ha!!! utbrast hon och så skruvade hon upp lustgasen och pumpade mig full med bedövning och så drog hon... och drooooooooooog....
Och det knakade och knastrade i hela huvudet på mig och jag protesterade nog en hel del men till slut fick hon ut den med ett triumferande utrop och världens största smajl.
DET HÄR VAR JÄTTEROLIGT!!! VERKLIGEN FANTASTISKT KUL!!!! DEN MÅSTE JAG VISA UPP PÅ KONFERENSEN!! KOM OCH TITTA ALLIHOPA!!!

Tydligen var min tandrot alldeles extraordinär i tandläkarsammanhang.
Den var helt enkelt jätterolig.
TITTA! DEN HAR TILLOCHMED EN LITEN KNÖL HÄR!!!! jublade lovelyrita.

Jaha, tänkte jag Hypokondrikern, nu har jag fått tandrotscancer också.

Sen släpade jag mig hem och blodet rann och rann ända tills morgonen dan efter.

Nu är jag bara öm.
Känns som att jag åkt på lite stryk.

Annars är det bara bra.

Ska snart gå hem.. ville bara rapportera att dagen har förflutit och att allt har gått bra.
Med vaddå kanske man undrar.
Med allt som jag sa.
Inget särskilt har hänt kan man också säga men det låter på nåt sätt mindre bra.
Tomteblosset fyllde år vilket hon försökte förtiga men det lyckades inte.
Jag avslöjade henne och då blev det hyllningssång och leverop och en snabbinsamling av enkronor och femtioöringar som räckte till en hel påse med lyxchokladpraliner från sockerbagarn.
Sen kom långafarbrorn in en snabbis och grattade tomteblosset och tog farväl av närmstakollegan som ju jobbar sin sista dag hos oss imorgon.
Sen blåste lite viktiga och sekretessbelagda papper ut genom fönstret och hamnade på bakgården som visade sig vara så gott som omöjlig att ta sig in på.
Söta blondinen, som jag bedömde var den smalaste och smidigaste av oss elefanter på kontoret, fick med akrobatiska konster klättra ut genom fönstret och hoppa sista biten ner på gården.
Det var inte lika lätt att ta sig upp visade det sig.
Söta blondinen fick till slut knacka på fönstret till ett kontor som ligger på marknivå för att be dom öppna porten ut till gården... men det kunde dom inte!
Dom hade ingen aning om hur man tog sig ut där och allt var väldigt mystiskt eftersom det annars brukar vara ungar ute på gården som spelar bandy... men ingen har någonsin tänkt på hur dom tar sig in och ut.... hmmm...
Kontoret mittemot hivade till slut ut en stege till söta blondinen och så fick hon klättra in till dom. (himla tur! annars kanske hon också hade fått spela bandy forever... and ever...)
Det sista vi såg av henne var när hon vinkade upp till oss och hojtade "Jag säger upp mig!".
Vi förstod ju att hon skämtade men blev ändå lite oroliga för det tog sån tid för henne att komma tillbaka.
Det visade sig att hon kommit ut på en helt annan gata och fick gå runt hela kvarteret innan hon kom fram till vår port.
Det känns som att vår bakgård befinner sig i en annan dimension och vem vet... dom där ungarna kanske har spelat bandy där i mååååååååånga år... if you know what I mean....
Det jobbiga med det hela, för mig, är nu att jag i framtiden kanske måste HÄLSA på damen som har sitt kontor snett nedanför mittemot mig.
Vi har varit så skönt anonyma för varandra och jag har irriterat mig lite föraktfullt på att hon verkar ha det så ostressigt på ett rentav kommunalt sätt... med vad hon nu håller på med vid sitt ståskrivbord från ikea.
Jag har också noterat att hon verkar flirta lite med en farbror som också jobbar där.
Nu när vi har delat dagens äventyr känns det som att vi har en relation.
Söta blondinen klarade sig nästan oskadd... hon bröt en nagel och smutsade ner sina fina kläder.
Sekretesspapprena är nu i säkerhet.
Sen smsade ebs och ville återigen att jag skulle följa med och spela boule/ bli bortgift.
Men jag orkar inte det idag.
Imorgon blir det antingen lunch med bästa exkollegan den blivande doktorn från Danmark... eller så blir det begravning i Bålsta... det beror på ifall folk är sjuka eller om jag och en kollega kan åka härifrån halva dan... bestäms imorgon.
Och sen somsagt kräftor och sprit på kvällen. Mycket sprit har jag bett om!
Så med tanke på det och med tanke på att hela veckan varit rätt hektisk så känner jag mig helt enkelt inte i form för bortgifte.
Sen började den eventuella begravningskollegan snacka begravningskläder.
Man måste ju åtminstone ha kavaj och klackskor sa hon.
Hoolymaloony.
Jag har varken kavaj eller klackskor nuförtiden.
Men jag skulle verkligen vilja gå på begravningen... det skulle jag..
Så nu måste jag hem och inventera garderoben.

Så var min dag.

Imorgon är en annan dag.

Och här sitter jag och tuggar på en ölkorv.

Kom hem från jobbet NU.
Måste säga att jag är väldigt dålig på att hålla det jag lovar mig själv.
Vilket den här veckan var att gå från jobbet senast 16.30.

Men när kvällspatrullen beger sig ut på fältet kvart över fyra så är det som om all luft går ur en...
Om man då inte pallrar sig iväg illa kvickt så blir man kvar.
Allt man gör går då låååååångsamt.
Och plötsligt kan man prata utan att telefonen ringer och personalen irrar runt överallt.
Jag pratar då för det mesta med tomteblosset förstås som nästan alltid blir kvar hon med... men ibland är det bara jag.
Då är det skönt att bara få tänka ifred.

På fredag är det en festlig dag!
Först ska jag luncha med exkollegan!!!
Den blivande läkaren från Danmark!

Sen blir det kräftor hos mamman på Värmdö.

Mysigt och festligt!

Håller på och läser en faschinerande bok.. Blindheten av José Saramago.... har egentligen bara börjat men den suger tag i en direkt...

Eftersom datorn därhemma är helt urflippad så kan jag inte blogga på morgonen längre.
Och då får man väl se om det någonsin blir något.
Här på jobbet finns det inte många tillfällen och ännu färre lär det ju bli.
Nu passar jag på när dom andra är ute och röker.

Pratade med långafarbrorn igår och känner mig lite mer optimistisk.
Han menar att vi fixar det här lätt.
Och han förstår preciiiiiiis mina problem med tomteblosset.
Underbar människa... omöjlig att samarbeta med...
Så det känns lite bättre nu.

allt ordnar sig
this too shall pass

Nu är kl tjugo i fem och jag ska alldeles snart gå.
Nästan så jag kommer iväg i tid.

Har varit på hembesök på Östermalm.
Lång, kvalmig och seg bussresa dit.
Man får se det som spännande.
Först gick bussen sönder.
Strömavbrott.
"Tryck på off och sen på on-knappen"!!!!! hörde man en röst hojta på gammalt hederligt södertugg i kom-radion.
Festligt, tänkte jag, att man kan liksom sätta på en buss genom att trycka på en on-knapp.
Som en leksaksbil.
Hursomhelst... on-knappen funkade inte så busschaffisen var tvungen att plocka fram en stor nyckelsak och manuellt släppa ut oss resenärer.
Hoppade på en ny buss.
På den bussen fick jag ett säte framför en sån där.... typ... en sån där som Peter Magnusson gestaltar i Blomstertid, en sån som bor i Bromma med fru och barn och har en vinkällare och är som en parodi på sig själv...
Den här snubben var den snubben i verkligheten.
Han pratade i nallen.
" Bla, bla, bla... kick-off.....bla... måste träffas och diskutera the future...bla..bla... skolstart... Adrian börjar ju skolan nu... fint grillväder....bla, b.a...." och massor mer som jag inte kommer ihåg men som bara var så typiskt.
Sen såg jag en grand danois som lekte med en plastdunk på Nybrokajen.
Den skuttade omkring som en valp... fast en valp stor som en mindre häst...

Sen var jag framme.

Jaha.. nu har lilla datorn därhemma spårat ur igen!
Tangentbordet lever sitt eget liv.
Det blir tredje gången jag lämnar in den på ett halvår.
Tur man har garanti.

Irritationen vibrerar i väggarna här på jobbet.
Själv vill jag bara klämma "någon" med min hårklämma.

Bit ihop.
Bit ihop.
Bit ihop.

Idag kan det inte bli annat än en bra dag för jag har inhandlat jordgubbsshampo och det tänker jag använda!
Känner jag att tillvaron är svår och hård så ska jag bara sniffa lite på mitt eget hår har jag tänkt.
Det är ju dom små sakerna som gör skillnaden.

En vecka tills långafarbrorn är tillbaka.
Inte för att han är någon superstabil klippa.
Han är mer som ett väldigt högt och svajigt träd.. eller förresten.. en hög och svajig radiomast..
.. man kan sällan beskylla träd för att vara dramaqueens.. (läs: enter)
.. och man kan med bästa viljan i världen inte få det till att långafarbrorn är trygg och jordnära...

men!

Han kommer iallafall tillbaka och jag ser fram emot att strukturera upp jobbet med honom och och få terapiprata av mig en smula.

Igår hade jag och dottern coaching-samtal.
Låter kanske märkvärdigt och konstlat.. men eftersom vi båda två faller in i kategorin "djävla bohemer" (långa farbrorn) så är det ibland nödvändigt att styra upp saker och ting lite.
Vi spaltade upp drömmar och mål lite och spånade lite om hur och när.... satte upp lite små delmål till nästa vecka...
Vi får väl se om vi följer upp det. Det är nämligen det som brukar vara vår svaga punkt.............................................................................................................

Det var väldigt, väldigt gemytlich (hur det nu stavas på tyska som jag inte kan) att träffa tyska väninnan, hennes familj och så bilregistret med delar av hennes familj i fredags på Dalarö.
Tyska väninnan och jag har ju känt varann nästan hela livet... vi gick på samma dagis och vi följdes åt genom hela grundskolan och hon är gudmor till min dotter.
Vi är mer som släkt.
Tyvärr så ses vi bara ca en gång om året eftersom hon lever invandrarliv i Tyskland och inte har vi tid att prata så mycket i telefon heller så det blir inte så mycket kontakt...
Kände nu när jag träffade henne och hennes familj att det var så himla myyyysigt... inte bara att träffa henne utan också hennes tyske man och hennes barn.
Jag blir nästan lite gråtmild men jag tror att det handlar om någon slags tillhörighetskänsla som det verkligen tar ååååååratal att uppnå. Familj helt enkelt.
Jag och dottern sov över så vi hann prata med tyska väninnan i timmar... myspys.... inte så ofta man gör det nuförtiden.. snackar mer än halva natten med en kompis...
Jag och väninnan pratade framtid med dottern och gav henne all vår gemensamma visdom och berättade om alla knäppa saker vi har gjort... t.ex. när väninnan sprang omkring med Björn Borg i globen med en för liten handväska och postits som fastnade överallt och säkert på Björn Borg också, och försökte hitta Elton John.. eller när hon affirmerade fram Matt Dillon i en hiss i New York...

anyhoo... det var trevligt och mysigt och jag fick massor av positiv energi!

Bilregistret med familj var det himla kul att träffa också.
Det var liksom en bonus.
Och vi ska ses snart och prata mer!

Nu har jag masat mig upp trots grav trötthet.
Måste handla käk idag inför veckan.
Måste handla earl grey... står inte ut med alla äckliga örttéer som jag har...
Ska ha coachingmöte med dottern.
Hon coachar mig och jag henne.
Måste planera lite.
The future and stuff.

Har tappat kollen lite.
Är trött, stressad och sover/äter dåligt.
Ingen framförhållning.

Det är liiite för mycket på jobbet just nu.
liiite

Pga skyfallet igår så blev det inte aktuellt med boule.
Tur det för jag hade inte orkat och nu slapp jag vara tråkig och lämna återbud.
Var på hembesök på östermalm och lyckades på hemvägen kliva i vattenpölar med vatten upp till anklarna hela TVÅ gånger... det var så mycket vatten överallt så man såg liksom inte djupet...

Idag ska jag och ungarna åka ut på landet till Dalarö och hälsa på tyskkompisen och hennes familj som är på sverigevisit och hyr en sommarstuga där.
Kul är att även bilregistret kommer att närvara med delar av sin familj.
Det uppskattas av dottern som alltid har blivit så glad bara hon har tänkt på bilregistret.
Bilregistret är bra på att skratta nämligen och det smittar.
Smart är hon också.
Smart och rolig.
Det är man inte bortskämd med... det är typ bara mina kompisar (kräset utvalda.. mer kvalitet än kvantitet) som är såna i hela världen vad jag vet...

Men först är det en härlig fredag på jobbet.
Tror jag måste en sväng till Östermalm idag också.
Jag längtar, längtar tills långa farbrorn (ni vet han schlagerbögen... har döpt om honom.. lilla anna och långa farbrorn ni vet... hi, hi... han är ju rätt stor..) kommer tillbaks.
Vi kommer att få ett litet helvete han och jag men jag tror vi kan teamworka rätt bra och att det kommer att bli rätt roligt under tiden.
Vi har ju bästa chefen också och hon är också rolig.

Vi har ju varit tvungna att trycka ut nya broschyrer att dela ut på Östermalm där kollegan c är bortklippt eftersom hon slutar.
För att skoja med långa farbrorn (som alltid påpekar att chefen är en snål smålänning så fort hon nämner ordet ekonomi) så lät vi även göra en variant där långa farbrorn är lite grovt inklippt på kollegan c:s plats bredvid mig och chefen... När långa farbrorn kommer tillbaks så ska chefen maila ut det till oss och be oss komma med feedback på nya broschyren... det ser hysteriskt roligt ut och bara tanken på hans dramareaktion får mig och chefen att skratta ihjäl oss...

Jag ska också ge långafarbrorn en liten flagga som han kan flagga med om han vill nåt.
Vi brukar nämligen göra lite elakt narr av en viss anställd som på ett märkvärdigt sätt alltid slänger sig med uppstyltade uttryck som "jag vill flagga för...", "jag lägger det här på ditt bord", "jag vill signalera.."
m.m.

usch vi är hemska när jag tänker på det

Nänu!
Måste plocka ihop lite övernattningsgrejer... vi ska sova kvar på dalarö tills imorgon eftersom det tar ett bra tag att åka dit...

snälla snälla gudeliguden... låt denna dag bli en bra dag... jobbmässigt sett alltså...
jag tyar inget mer

Usch vad segt det känns.
Det är inget roligt på jobbet för tillfället.
Det beror på två saker.

Dels att min arbetsbörda är gigantisk och jag har inte klurat ut hur jag ska lägga upp det för att hinna än.
Dels är det tomteblosset som pga stress och utmattning är på mig hela tiden.
Kombinationen av detta gör att jag blir mer gråtfärdig än arg.
Jag får dåligt självförtroende och blir osäker och det känns som att jag felprioriterar och tar fel beslut hela tiden.
Iallafall i tomteblossets ögon.
Min reaktion med såna människor är alltid att jag backar, ligger lågt, börjar ifrågasätta mig själv.... framför konfrontation.
Mesigt och fegt.
Men hon får mig att känna mig inkompetent och då är det svårt att strida.

Jag vill bara få det att fungera.
Thats all.

Jag spyr på allt.
Nu går jag hem.
Går.

En god vän till mig... en förtjusande dam... har äntligen fått somna in...
Äntligen säger jag, för det var jobbigt på slutet.
Det var så mycket ONT.

Jag lärde känna damen för 2 år sen.
Hon var en av mina dagliga kunder.
Vi pratade massor.. och ännu mer blev det när jag fick följa med på ledsagningar till olika undersökningar och behandlingar.
Hon berättade om sitt liv.. om sina drömmar..
Hon befann sig i underläge hela livet.
Född som flicka i en stor familj... mindre värd än stökiga bröder...
Älskad, men mindre värd... i andras och egna ögon... för så var det då.
Hon blev städerska.
För något annat trodde hon inte om sig själv.
Det var det hon var kapabel till och den tillvaro hon var värd.
Hon var inte så kulturell och inte så intellektuell...hon försökte inte ens eftersom ingen förväntade sig det...
Hennes självförtroende var en del av ett kollektivt jävla dåligt självförtroende hos sk enklare flickor på den tiden.
Rapport från en skurhink liksom.

Men hon hade tur också!
Hon träffade ganska tidigt sin kärlek och gifte sig... och även om det inte alltid var en dans på rosor så tror jag att hon hade en jäkla tur där.
Att hon gjorde ett kap.
Att hon inte kunde ha fått det bättre.
Hon var verkligen älskad... nästan lite irriterande överälskad...
Visserligen bidrog maken till att hennes roll som enkel flicka cementerades... för han var ju också bara en del av den tidens värderingar... men han dyrkade och hyllade min lilla dam så mycket han kunde.
Ända till slutet.

Och nu är han ensam kvar och detär det som är det värsta.
Det är det som gör att mitt och mina kollegors hjärtan bara vill brista.

Så många livsöden man stöter på i det här jäkla jobbet.

R.I.P. sötaste, sötaste B.

Usch... igår var en såndär sådär dag...
Min kollega, det norrländska tomteblosset, mår inget vidare bra.
Hon är överstressad och slutkörd och det går rätt mycket ut över mig.
Allt jag gör känns fel i hennes ögon... du borde prioritera si och du borde prioritera så....
Allt är så konspiratoriskt... det är liksom ett spel där vissa saker inte får pratas om... iallafall inte förrän tomteblosset tycker det... jag klantar mig hela tiden och råkar säga fel saker till fel personer...
För jag har så svårt att tänka i samma banor som hon..
Jag känner mig som en enda stor FAKE... undrar lite när dom ska avslöja mig...
Jag tycker hon blir mer och mer martyrig.
Jag nämnde något om att jag tycker att vi ska prata om när vi ska ha semester i jul.... vi är ändå några stycken och alla kan inte ha samtidigt... och jag vill veta så jag kan planera..
"Ja i år är det JAG som ska ha när jag vill och NI som ska anpassa er efter mig... nu är det JAG som gäller..."
menar tomteblosset.
Jag tror faktiskt hon upplever det som att hon alltid får stå åt sidan.
Fast det inte är sant.
Ser man det ur mitt perspektiv så skulle jag kunna hojta samma sak.
Eller chefens.
Det är INGEN som har krävt av tomteblosset att hon inte ska ta ut någon sommarsemester förrän nu... det är hon själv som har svårt att lämna...
Hon var inte snäll mot mig igår men hon bad om ursäkt innan hon gick hem.. så lite medveten är hon...

Jag gillar tomteblosset!
Hon är en varm och go människa med mycket humor... men hon är hopplöst dålig på att hantera stress.. och hon måste ha kontroll och tycker bara att hennes sätt är det enda rätta....

Jag tror ändå att chefen hajjar läget lite.
Hon sa till mig igår att det kanske blir bättre när tomteblosset flyttar ut till bromma i oktober... vi ska ju få en ny lokal där...att hon får köra sitt eget rejs därute...

Nåväl.
Jag stannade kvar rätt länge igår och jobbade undan pappershögar för att kunna ägna mig åt annat idag.

Så vi får väl se.

Det känns nästan så.

Men jag ska inte klaga.
Jag gillar verkligen mitt jobb och mina kollegor.
Min chef litar på mig och har gett mig värsta möjligheten att utvecklas.
Jag kan gå på toaletten när jag vill, lyssna på musik, dricka kaffe och laga mat när jag vill under min arbetstid.
Jag kan sluta tidigare och börja senare och flexa lite hit och dit.

Sånt är lyx när man har gjort sina hundår ute på fältet.
Mitt problem är ju att jag lägger lite för mycket tid på jobbet.
Jag har svårt att  komma därifrån i tid... det skulle nog inte vara samma problem om jag slutade mitt på dagen.. men just kl 16.30 så är det verkligen full rulle... dagen slutar och kvällen börjar och alla är där samtidigt..

Ett annat problem jag har är kläder.
Snacka lyxproblem.
Jag stör mig på att jag alltid har svarta jeans.
Samtidigt har jag bestämt mig för att jag inte ska köpa något nytt förrän jag uppnått resultat med toppenkroppen (se länk till höger).
Jag varierar mig som tusan på överkroppen.. men nedtill blir det svarta jeans... dag ut och dag in...
Mitt enorma problem är att jag tänker att "alla andra" måste tänka "har hon inga andra kläder"... eller nåt...
URFÅNIGT.
Ingen har sagt nåt och svarta jeans är en klassiker och ingen annan kan veta om jag har 1 eller 10 par likadana.
Det är som sagt bara en larvig, västerländsk, materialistisk lyxproblemsHANGUP.
Jag tänker på människorna i Nicaragua som dottern träffade och som hon visat bilder på.
Som om dom har tid att grubbla över såna problem.
Som om dom har råd att bekymra sig över sån ytlighet.

En lite bättre sak är att den där svininfluensan som jag trodde var på utbrytning i lördags verkar ha backat lite.
Vilket betyder att jag kanske kan hänga med ebs och spela boule på torsdag.
Snubben som hon vill gifta bort mig med... vi kan kalla honom barcelona (det har sina skäl)... ska tydligen också dyka upp.
Det känns ju lite obekvämt och arrangerat.
Särskilt när hon smsar barcelona kommer också... nudge, nudge....
Det var dumt av henne att överhuvudtaget prata med mig om honom... i samband med den där baginboxen...
Det blev lite too much... vet inte om jag fixar det utan att vara hur besvärad som helst...
Man är ju liksom inte 14 år längre.
Vi får väl se.

jomenjamen

Nu ska jag rapportera lite i toppenkroppen och sen off to work I go.

Jag har INTE glömt tandvärken och hur fruktansvärt ont jag hade och hur vanvettigt skönt det är nu när det inte gör ont längre. P.g.a. tandvärk.

Men.
Lite,lite måste jag ändå beklaga mig.
Vaknade med ont i magen, ont i vaden (efter kramp häromnatten) och början till ont i halsen.
Inget jag skulle byta bort mot tandvärken... men ändå lite såkallat smolk i glädjebägaren.
Tror att jag legat dåligt inatt för hela kroppen känns liksom öm och stel.
Kom på att jag ju kan sova i dotterns säng nu när hon är bortrest... med den märkvärdiga specialkudden....

Nåväl.
Allting känns alltid värst just när man vaknar.
Det är redan lite bättre och blir nog ännu bättre under dagen.
Magen blev knäpp av alla smärtstillande jag tryckte i mig p.g.a. tandhelvetet... så den rättar nog till sig med lite linfrön.
Halseländet tänker jag förtränga bäst jag kan. Kanske med hjälp av en sån där fiffig halstablett från apoteket som bedövar.
Vaden är det väl bara att stretcha antar jag.

(förresten.. snacka om vilka enooooorma mängder cash jag håvade in för alla fiskarna... 8000 bell för en hammarhaj... 10 000 bell för en napoleonfisk.... helt galet.... jag betalade av allt lån jag hade på huset och investerade i ett ännu större och nu är jag skyldig den där Nook över 200 000 pix... basånivet...)

Kan knappt bärga mig.
Har hela huset fullt med fångade fiskar i akvarium.
Har minst tre artbestämda fossiler.
Jädrariminlåda vad mycket casch jag kommer att håva in.
Snacka om att Tom Nook kommer att bli impad.
Apropå det är min håv spårlöst borta... hmmm..
Affären var ju stängd igår för någon ombyggnad så jag kunde inte sälja något... men idag!
Siktar på att betala av hela huslånet.
Kanske tar en sväng in till stan och kollar om dom har nåt smashing i den där svindyra boutiquen.
Behöver verkligen en lampa.

Vad jag babblar om?
Jamen... min verklighet... animal crossing förstås!

Det är ett sjå... men det fina är att det verkligen lönar sig att slita.
Ska bara klara av den där andra verkligheten först så är det helg sen så jag kan ägna mig åt the important stuff.

mvh//
Doris D aka D-Star,
proud citizen of Jolly

Jag överlevde uppenbarligen.
Men jag har verkligen problem med att gå till någon annan tandläkare än min lovelyrita.
Jag litar inte på dom och dom har inte lustgas.
Den här hette Lena och hon var snällheten själv.
Hon var så mjuk och fin och lagom tystlåten och liksom moderlig (jämför med den unge, otålige stallion-typen på tandläkarakuten... hu!)
Hon kikade så försiktigt, försiktigt  och sen gav hon mig lite dormicum och sen fick jag sitta och bläddra i en tidning och sen kom hon och hämtade mig i väntrummet och sen gick vi armkrok (hon var väldigt mån om att jag inte skulle snubbla med dormicumet och allt) in i rummet och sen vet jag inte vad hon gjorde men det känns bättre nu.
Det är bara något provisoriskt (typiskt tandläkarord) tills lovelyrita kommer tillbaka (må hon ha en underbar semester).
Det borrades och jag lät det ske i mitt såsdåsiga tillstånd.
Nyktrade till i en fasansfull sekund när jag hörde ordet PULPA nämnas.
Förskräckligt ord i tandläkarsammanhang.
Men det gjorde inget för då visade det sig vara över.
Sen var jag tvungen att sitta kvar i en timme för att klarna till i skallen.
Tyckte själv att jag var ganska klar, men kanske ändå inte...
Ringde jobbet och sa att jag nu var klar och att jag inte skulle komma och att jag kommer imorgon, genom att upprepa det minst fem gånger i rad.... kanske lite babbligare än vanligt.
Åkte sen hem via Vällingby där jag fyndade en beatleskopp och beatlemagneter som jag ska ha på jobbet, samt belönade mig med lite takeaway och haagendaz-glass.
Man måste få en belöning efter att man varit duktig hos tandläkaren... annars kanske man vägrar nästa gång.

Nu har jag sovit djupt och länge.
Jag går fortfarande på antibiotika och lite smärtstillande vilket gör mig tröttare än vanligt.
Men jag har inte ont!!!
Nu ska ärmar kavlas upp och  jag ska jobba!!!
Nu ska jag visa eventuellt missnöjda på jobbet att jag är att räkna med.
Jag och närmsta kollegan ska styra upp vårt jobb så vi har en klar och tydlig organisation när hon slutar och schlagerbögen kommer tillbaks.
Jag ska boka in hembesök så det ryker om det.
Peppa personal och vara med på varje hörn.

Och så ska jag sätta igång med den där toppenkroppen.
Inte ett ord mer om det. Här.

(nu blev det en annons om skärgården istället... snabba rackare dom där...)


Edit lite senare:
Nu är det en annons om spraydate.
Jag känner att jag faller.
Hallå!
Bara för att jag inte är så biblisk så betyder det ju inte att jag totalt saknar en insida!

Blev lite fundersam när jag kikade in här och såg en länk till en kristen blogg.
Varför då tänkte jag.
Bara för att jag uttryckte mig lite bibliskt härominlägget.
Pris. Ske. Lov.
Helgat. Varde. Ditt. Namn.
Eastmaninstitutet.

Intressant.
Dom är så smarta dom där internetannonsörerna.
Dom tror dom vet!

Hursomhelst.
Tittade in i den där kristna bloggen och läste lite och förundrades som vanligt över att det verkar så seriöst och liksom "på riktigt".
Det är som om dom sitter och analyserar Fablernas Värld (eller animal crossing)... och så läser dom in så mycket vikt och betydelse och tyngd dom kan i varje ord....
Ord som kluddrats ner efter århundraden av berättande a la viskningsleken.
Om saker som hände för tusentals år sen.
Och så tjatar dom detta om och om igen.
Vuxna människor!
Som små barn som vill höra samma godnattsaga kväll efter kväll.

Men är det inte lite konstigt ändå?

Statement:
Det jag är en smula skeptisk och kritisk till är alltså institutionaliserad religion och fixering vid vissa av människan (mest män) skapade skrifter och regler.

Andlighet är en helt annan grej... men det handlar mer om mognad och individuell utveckling tycker jag... och någon slags vördnad inför livet och naturen...

Snart ska jag ge mig iväg till smeden. Typ.
Tandläkaren alltså.
Dom får nog droga ner mig ordentligt för jag tror dom måste bända ut eländet.
Sprängvärken i halva huvudet har nu övergått till en mer lokal extrem ömhet.
Sprängvärken kanske ligger där latent men jag har nog lärt mig hur jag ska undvika att utlösa den.
Jag håller mig stilla och stoppar inte så mycket i munnen helt enkelt.
Har sjukt dåligt samvete för jobbet men det är ju bara dumt.
Bättre att få det här fixat och sen kavla upp ärmarna och jobba mitt ass off... om det skulle behövas.

I brist på annat att göra har jag läst en hel del om Sims 3.
Jag VILL HA!!!
Jag älskar sims... har bara glömt bort det lite.
Funderar på om jag ska ge det till mig själv som belöning om jag lyckas fixa den där toppenkroppen...
Men det ska jag ju inte belasta den här bloggen med.
Får skriva om det när den lyckliga dagen kommer.

Och så har jag spelat animal crossing på nya wii-spelet.
Sådär tycker jag om det.
Det får mig mest bara att längta efter sims.
Man undrar lite vilken ålder det är tänkt för...
5-7-åringar med perfekta engelskakunskaper kanske.
Jag heter i alla fall Doris D och bor i staden Jolly och jag är en mästare på att fiska, gräva efter fossiler, plocka och plantera apelsiner, fånga insekter och betala av på mitt huslån.
Dag ut och dag in.
Det blir lite enformigt.

Jag saknar materialismen och konsumtionsfrossan i sims.
Jag vill vältra mig i lyxprylar. Med eller utan fusk.
Jag vill kunna använda mina lyxprylar... spela piano, läsa en bok, hoppa studsmatta, spela flipper, laga mat osv.
I animal crossing kan man med nöd och näppe släpa runt sina saker i rummet. Thats it.

Ja, ja.
Det är bara att sätta fart så jag når mitt mål och kan ge mig själv en belöning.

Men först smeden.
Känner mig som Lina i Emil i Lönneberga.

Nu ska jag förresten in till jobbet i några timmar.
Ligger efter så det skriker om det.
Är så rädd för att missa något viktigt, det är så mycket som händer nu och jag som inte funkar normalt med tanden och allt.
Tror den där dottern kommer senare.
Hon ska packa till årliga värmlandsresan (släktkonvent) och så hade vi tänkt spela lite tv-spel... men, men...får väl se hur det blir med det.. hur pigg jag är.
AAARRRRGGHHHHH!
varför måste det här hända när lovely rita har semester???
Har haft känningar i den där tanden i minst ett år och jag vet att lovelyrita har satt en varningstriangel på den i sina papper.
Hädanefter tänker jag springa till henne så fort det känns minsta lilla.
Vill ALDRIG hamna i en sån här situation igen.

Måste ju göra något åt min kropp.
Så är det bara.
Har en plan som jag tror kommer att funka och den skulle vara i full gång om det inte var för tandhelvetesvärken.
Nu blir allt försenat.
Vill dock förskona min blogg från detta tjat så jag tänkte att jag gör en egen blogg till kroppen där jag kan dokumentera det hela.
Det blir väl bra!?
Nu gör jag det.
Kolla in toppenkroppen här till höger.
Och sen blir det inte ett pip till om vikt och sånt i den här bloggen.

Jo.
Vi var ute i hela 2,5 dygn, jag och sonen.
Bättre än inget.
Vi åkte till Finnhamn och stannade där... det var fint och det var lite knepigt att få upp tältet och vi var lata.
Vi grillade spanska korvar och det var gott.
Såg en (1) fästing som vi DÖDADE. Ryktet kanske spred sig i fästingvärlden för sen fick vi vara ifred. Har i alla fall ännu inte hittat någon och vi kom hem i tisdags.
Vi blev istället invaderade av små svarta myror.
Äckligt.
Vi läste Pestens Tid.
Vi spelade vändtia.
Åt godis.
Solade på klippa så jag blev röd som en kokt kräfta.
Vi sov FÖRDJÄVLIGT dåligt.
Det var så obekvämt att man vaknade flera ggr i timmen av smärtor i kroppen.
Det var därför vi skippade sista natten.
Men vi hade det bra, var sams, det var avslappnande och skönt att komma ut i naturen, jag blev solbränd och krossade sonen i vändtia.
En trots allt bra upplevelse.
Och vilken he----s tur att tandvärken inte kom när vi var där ute.
Nästa år om jag lever och mår bra blir det 4 veckor i skärgården på olika vandrarhem.

Allt skulle vara så bra så bra om det inte vore för att jag drabbats av katastroftandvärk och min älskade tandläkare the lovely rita är på semster och kommer inte tillbaks förrän om två veckor och jag har en tid om TRE veckor.
Har varit på tandläkarakuten (en festlig upplevelse för 800 kr) där en stroppig typ sa att nerven nog är slut (?) och sen skrev han ut antibiotika och citodon för att JAG bad honom göra det inte för att han trodde att det skulle hjälpa.
Det var i torsdags och det har inte direkt hjälpt.
Jag lider ju av extrem tandläkarskräck och kan bara inte gapa för vem som helst så jag har inte mycket annat att välja på än att försöka överleva tills lovely rita är tillbaks.
Ska ringa och tigga och be om att få komma lite tidigare när hon är tillbaka... om det skulle gå... om någon annan ringer återbud eller så.
Det här gör att allt annat påverkas.
Det går liksom inte att fokusera på något annat.
Tack och lov kommer smärtorna hittills i vågor så mellan varven kan jag få lite annat gjort.
När det gör ont handlar det bara om att stå ut.
Jag snålar med citodonen och varvar med ipren och treo och följden av det är ju att jag såklart mår illa.
Dessutom blir jag sjukligt trött och sover och sover... men inte på ett skönt sätt utan allt blir lite mardrömsaktigt.. jag hamnar liksom mittemellan sömn och vakenhet.
Jäklar vad jag ska njuta när lovely rita har fixat det här.
Man har verkligen ingen anledning att klaga om man inte har ont.
Just i denna stund gör det inte ont!
Det är därför jag passar på att meddela mig med omvärlden.
BLÄHÄ!!!