down the mountain

Först dansuppvisning.
Dottern var superduktig! Såklart.
Träffade mamman, farbrorn, nevön, farmorn, farfarn, rodrigez,lilla m och dotternsexpojkvän.
Sen stress, stress.
Köpte boa och glitterspray i Globen City.
Och så heeeeeeeem. Hela långa vääääääägen.
Fixelifix med totalt omöjligt och förvuxet hår.
Sprejelisprej med glittersprayen.
Ont i huvudet. Treo.
Och så heeeeeeeela långa väääääääägen in till Söder och hetsköpning av ostar och oliver och pizza.
Hem till långafarbrorn.
Hetsätning framför tv:n.
Fortfarande lätt huvudvärk.
Ölkorv, ost, vindruvor, kex, varma mackor, chips, dip, oliver, pizza, godis och champagne.
Noggrannt ifyllande av protokoll.
Minns inte så mycket. Minns tyvärr en skitig fotsula. Hu!
Ville att vad som helst skulle vinna förutom Tyskland och Danmark.
Men det var kul ändå.
Endast ett krossat glas. Vad jag vet.
Och che hade läppstift.
Sen blev det singstar!
Att jag är tondöv visste ju redan alla jag känner. Nu vet mina kollegor det också.
Och långafarbrorns grannar.
Men huvudvärken försvann! Tillfälligtvis.
Lååååååååång väg hem.
Jättejättejättesent i säng.

Drömde om pappa.
Första gången.

Tack för igår!
Det var väldigt,väldigt trevligt.
På min internationella skala för Eurovision-tittande genom tiderna får gårdagskvällen betyget 7 svettiga grekiska överkroppar  av 10 möjliga.

Jag och min pappa har haft det lite fram och tillbaka i vår relation genom åren.
Vi tappade bort varandra ett tag..
Något jag ändå alltid har uppskattat och beundrat hos honom.. och som jag alltid framhållit för mina barn och som dom själva märkte.. är pappas otroliga, ständigt växande, kunskapstörst och allmänbildning.
Man kunde fråga honom om precis vad som helst.
Han var alltid ödmjuk.. aldrig någon besserwisser.. mycket pedagogisk och aldrig predikande.
Om det var något han inte visste så tog han reda på det.
Det fanns alltid mer att lära.
Man blir aldrig färdig.
Han var inte färdig och skulle aldrig bli.. det var inte det som var målet.

Jag är starkt präglad av detta.
Det har alltid varit en stor inspirationskälla för mig.

För dottern också verkar det.
Hon har nu skaffat ett nytt lånekort på Stadsbiblioteket och vi funderar på att införa en ny vana med en bibliotekskväll i veckan.
Jag hängde jämt på bibblan förut.. men jag har tappat bort det.. har inte haft tid.. har jobbat och jobbat..

Det är i pappas anda.
Det får oss att känna oss närmre honom.
Men vi gör det för vår egen skull.

Jag sover så gott.

Idag ska vi åka och kolla dottern som har dansuppvisning i Hammarby Sjöstad kl 14.
Sen blir det schlagerkväll hemma hos långafarbrorn med little-miss-sunshine, che och dottern.
Egentligen skulle vi väl klä oss i glitter och paljetter men jag har inget sånt.
Och inte har jag orkat ordna något heller.
Men champagne blir det!

Nästa vecka blir också konstig.
Först måste jag bara bli klar med allt på jobbet. Jag vill lämna det så snyggt det går.
Sen på torsdag åker jag och ungarna ut till M och på fredag är det avskedsstund och cometogether med familjen och närmsta släkten.
Vi stannar tills på lördag. Minst.

Och sen...?

Sen fortsätter väl livet om man har tur.

Rufus Wainwright.
En riktig dramaqueen är han.
Första delen av konserten fick publiken stränga direktiv att inte klappa händerna mellan låtarna.. det fick man inte göra förrän han, iförd svart balklänning med släp, luciatågslångsamt skridit av scenen.
Han hade publiken i sin hand.
Vi lydde tackålov.
Andra delen var mer som en vanlig spelning med mellansnack och applåder.
Han pratade en del om sin mamma som ganska nyligen gått bort.
Det kändes bra... missförstå mig rätt...

Han har ett sätt att sjunga som gör att allt låter likadant.. åtminstone i mina tondöva öron..
Det gör inget.
Det är bara att blunda och låta sig sugas in.

Synd bara att det var så förbålt obekvämt i filadelfiakyrkan.
Skulle hellre ha legat i bekväm skinnfåtölj på Electric Cinema i London.

Idag blir det lite jobba och sen tvättstuga.
Imorgon dansuppvisning.
Sen schlager. Men det känns inte lika kul nu när vi inte är med...
Sen är den här märkliga veckan slut.

Allmän försovning här hemma.
Stämningen är inte den bästa.
Det smälls i dörrar och svärs.

Tillbaks till jobbet igår.
Bara för att konstatera att det nog är bäst med semester först.
Allt känns konstigt nu och det blir inte bättre av att cheferna verkar drabbade av någon slags ekonomisk panik.
Sånt orkar jag inte bry mig om just nu.

Sen ska jag bry mig som bara den!
Efter semestern i juli någongång.
Jag måste bara hinna ifatt verkligheten lite.

Nästa fredag, den 4/6, blir det begravning..
Eller avskedstagande/ minnesceremoni.
Det blir borgerligt förstås.
Det blir inget prat.
Bara pappas favoritmusik och närmsta släkten.
Och sen blir det mat och då kommer det troligtvis att pratas en hel del... men mer i munnen på varandra än i form av högtidliga tal.

Nu ska jag skynda mig till jobbet.
Har massor jag vill bli färdig med idag.
Sen är det Rufus ikväll med dottern.
Och sen hjälpa sonen att renskriva skolarbete.
Och kanske lite Mao-snack.

innan vi faller i koma igen

En av låtarna som kanske kommer att förknippas med den här tiden.

Det känns emellanåt som om allting  bara är en konstig film.
Genren är lite svårbestämbar.
Ibland.. som igår på begravningsbyrån... är det nästan lite åt komedihållet.
Ibland.. som igår på sjukhuset... är det mer åt det surrealistiska hållet. 
Lite mer sällan.. som igår med bilregistret på restaurang och sen även med tyska väninnan på Strand.. nästan rentav lite feel-good..
Andra gånger... ute på vägarna i Rimbo-trakten med långhåriga och skäggiga familjemedlemmar och "balls to the walls" med accept i bilstereon.. är det lite mer road-trip över det hela.

Jag skämtar inte nu.
Det är så overkligt så det känns som en film.

Jag kan inte heller gråta när jag själv tycker att det är lämpligt.
Gråtknappen är det inte jag själv som bestämmer över tydligen.
Det är bra när den sätts på. Att gråta känns helt rätt.. när man gråter är det ingen tvekan om vad man känner och det är faktiskt att föredra.
När jag inte gråter så snurrar tankarna ändå konstant och känslan som hela tiden finns där är av en skavsårsaktig, obekväm, ofattbar, jobbig sort.

well

Vi tittade på pappa igår.
Det gick ändå bra.
Vi kände igen honom tack och lov.
Samma frisyr som vanligt. Dvs. ingen.
Men.. det var konstigt.

Jag kände mig mycket närmre  honom efteråt när hela familjen satt på begravningsbyrån och diskuterade detaljer kring avskedsceremoni, annons, kista etc.
Det är skönt att få bekräftat av dom andra att min bild (som den förlorade dotterns) av honom faktiskt stämmer med deras (dom som levde med honom i vardagen)... och att det inte bara är någon glorifiering av honom i efterhand.
Han var, precis som alla andra, en mycket speciell person...
Han var dessutom extra speciellt speciell.
Det tror jag dom flesta som råkade ut för honom på ena eller andra sättet håller med om.

På kvällen dejtade vi med bilregistret och åt kött och drack vin på Jensens Böfhus.. och sen drog vi vidare till Strand vid Hornstull där  bilregistrets son slöt upp och så kollade vi på ett danskt band som heter Ginger Ninja och försökte prata lite med tyska väninnan som sammanbitet minglade omkring och jobbade.
Det var en perfekt avslutning på dan.

Nu ska jag snart åka till jobbet.
Undrar om jag kan göra någon nytta där??

Tänkte jag skulle träningsskriva ett inlägg om något helt annat för att inte helt tappa bort mig själv.

Jo.

Jag vet att jag hade massor av saker i huvudet innan det här eländet kom i vägen.
Minns ingenting.
Det var semester och en massa jobb.
Och den här veckan som skulle bli rolig.

Semester skulle jag gärna ha nu på direkten.
Så jag kan sova, sova, sova.
Och jobba ska jag göra imorgon. Om det nu är någon idé för jag kommer inte ihåg någonting.

Dottern.
Dottern måste peppas.
Hon är ledsen. Det var hon redan innan.
Och råden hon får från mig nu är kanske inte dom bästa.
Eller så är det dom bästa.
Jag ser allt i perspektivet Livet och Döden.
Då blir råden inte så återhållsamma utan mer drastiska.

Och sonen.
Han måste ju plugga.
Hoppas han gör det. Jag har nollkoll.

Jag måste fixa balkongen.
Sopa, skura och plantera.

Jag är rastlös men samtidigt helt slut.
Värsta kombinationen.

Jag vill bara att allt ska vara som vanligt.

Jag har absolut inga problem att sova.
Tvärtom.
Jag bara sover och sover och skulle lätt kunna sova ännu mer.
Jag drömmer ingenting. Det är bara koma.

Jag är livrädd för idag.
Men det är inte som att jag har något val.
Jag vågar inte ta risken att ångra mig efteråt när det är för sent.
Så jag tänker som så.. att det är bara att hänga med.. go with the flow liksom..

Jag tänker väldigt mycket på vad pappa skulle ha tänkt, tyckt och sagt.
Inte för att jag säkert kan veta det.. men jag kan ana..
Han var inte den sentimentala typen.. men inte heller känslokall.
Han hade ju en bondgård när jag var liten och där var döden ett naturligt inslag.
Man skötte, vårdade och gosade med allt från får till kaniner och gäss.
Sen dog dom. Ibland var det pappa själv som var tvungen att avliva dom.
Sen var dom döda och då kunde det hända att dom blev middagsmat.
Och pappa åt med god aptit för han visste ju att hans djur hade haft det bästa livet.
Han åt hellre egna djur än dom man kunde köpa i köttdisken på konsum.
"Vad är det till middag?"
"Det är Birgitta." (kanin)

Det som lever det lever och det som är dött är dött.
En kropp är en kropp.
Det är så jag försöker se det.
Faktum är att pappa är död.
Att jag tittar på hans kropp kan inte ändra på det.. men det kanske kan få mig att fatta definitivt..
Annars kanske jag får för mig att han finns där någonstans som han alltid har gjort.
Och.. som sagt... om jag inte gör det nu så är det för sent sen...

Och sonen ska hålla handen.
Han är skyldig mig en handkrossning sen tatueringen.
Vilken tur.

Festliga veckan har uppdaterats med ytterligare aktivitet:

Tisdag: Bårhuset 15.00

Jag vill inte. Jag vill. Jag vill inte.
Jag måste.
Jag måste.

Inte i lördags hemma hos familjen... men igår, här hemma i min ensamhet,  tror jag att poletten trillade ner.
Det var jobbigt men nödvändigt.
Det är fascinerande hur psyket funkar.
Det stänger av och sätter på och låter liksom lite i taget av verkligheten sippra fram.
Fram och tillbaka mellan total och outhärdlig insikt och avtrubbad trötthet.
Emellanåt känner jag mig bara allmänt deppig... som att "åhhhh.. vad jobbigt livet blev nu då... när det är sommar och snart semester och allt.."...

Men det är väl bara att hänga med.. vad annat kan man göra???

Det här skulle bli Superfestliga Veckan var det tänkt.
Jag tänker inte avboka något jag inte måste.

Superfestliga veckan

Måndag: ?

Tisdag:  Showcase (typ spelning tror jag) med tyska väninnans band på Hornstull Strand och samtidigt träffa bilregistret.

Onsdag:  ?

Torsdag: Rufus Wainwright tillsammans med dottern i Filadelfiakyrkan.

Fredag:  Kanske Sex and the City tillsammans med sonen och dottern.

Lördag:  Först dotters dansuppvisning i Hammarby Sjöstad och sen Eurovision  och champagne hemma hos Långafarbrorn tillsammans med che och little-miss-sunshine.

Det är väl kanske bra att hålla sig sysselsatt.
Om jag bara orkar. Är sjukligt trött.
Vi får se.

Och sommarhunden dog igår och mamman är förkrossad.
Och jag kan känna hennes öron och hennes doft och höra hennes klor rassla mot golvet.
Och jag vill bara krama henne och få tröst.

Och alla är bara förtvivlade runtomkring och jag bara hatar den här förbannade döden som verkar finnas överallt.

Och jag är den sämsta vännen i världen på att hålla kontakten men jag har dom bästa vapendragarna när det väl gäller och det känns så  tryggt... som en varm filt att svepa om sig..

Fick sms från syrran kl 05.47 imorse..
"Idag tänker vi på sommarhunden.."

Kan ju bara betyda en sak.
Antingen har det redan hänt eller så ska det ske idag.
Jag vågar inte ringa mamman och fråga förrän ikväll.. vill inte störa om det inte har hänt än...

Är bara så innerligt tacksam för att jag hann åka och gosa med min kära labradorsyster förra veckan.
Ett avslut liksom.
Annars hade det gjort ännu mer ont.

Det är ju som det är.
Man vet ju redan från början hur det en dag kommer att sluta.
Men älskar man någon så gör det såklart ont när man blir tvungen att skiljas åt... hur naturligt det än är..

Stackars stackars lilla mamma!

Just detta att man måste boka en tid.. att det är planerat.. det måste vara outhärdligt!
Jag har bara varit med en gång.. och det var min gamla trogna vapendragare och alla taxars skräck Maurice Micklewhite (stor svart katt)....
Men han blev akut sjuk och det var ilfart till veterinären och han skrek och det fanns liksom inget val.
Det var inget vi visste flera dagar i förväg.
Det var hemskt ändå.

Sommarhunden är supermegagammal rent labradormässigt.
Typ 97-98 år.
Hon var ung, inte mycket mer än... kanske 22... högst!, in i det sista... och sen blev hon tvärgammal..
Då är det inte så roligt längre.
Jag fick hjälpa henne att klättra upp i sängen förra veckan.

Så det är ju som det ska.

usch

Igår var jag och dottern sådär lite härligt spontana och gick på bio efter jobbet!
Hur galet som helst.
Vi såg Familjen Jones.
Sådär tyckte vi om den.
Det var en intressant idé men ändå ganska tunt och ytligt... vilket kanske var meningen...
Orkar inte berätta vad den handlar om... kolla länken!
Om inte annat var det kul att inspektera Demi Moore.
Är hon snygg eller inte? Gammal eller ung?
Njä.. tycker jag.. men hon är ganska läcker ändå på nåt sätt..

Roligast var ändå att hänga på trappen till Konserthuset.. och studera folket som vinglade förbi över stenbeläggningen..

Förövrigt hann jag inte mycket igår.
Hembesök i västra förorterna hos UFO-fantast.
Introduktion för nyanställda.
Sen var dagen slut.

Drömde att jag skulle åka till Fridhemsplan men gick på fel båt (!) och hamnade i Afghanistan.
Hoppas det inte var en sanndröm.
Eller... det kanske ändå vore lite spännande och upplyftande om tunnelbaneföraren tänkte att vad faan!
Som Tage Danielssons busschaufför.


Nu: dagens metrologiska update!

Få saker är det som ger så mycket energi och så mycket omedelbar lyckoboost som att dra på musiken i lurarna när man flänger iväg till tunnelbanan på morgonen... man kan vara hur trött och seg och låg som helst men när "Dag efter dag" med Kikki och Bettan drar igång med den där pianogrejen i början då vill jag bara flyga iväg som en ballong som man släpper ur luften på.. och man får bita sig ordentligt i tungan för att inte toksjunga med..
Man vill bara tro att hela livet är en musikal!
Och eftersom jag är en periodare så glömmer jag ofta bort det här och då blir kicken liksom ännu större när jag plötsligt en dag får för mig att lyssna på lite musik istället för en ljudbok.

Så var det härom morgonen när jag flög iväg på morgonen.. jag nästan sprängdes av ren livsglädje när jag studsade iväg... och när jag efter ca 50 meter var tvungen att tvärstanna och studsa tillbaks hem eftersom jag kom på att jag glömt busskortet. då kunde jag bara inte låta bli att passa på..
Väl innanför dörren igen gick det inte att stå emot längre.
Så jag toksjöng med!
Helt hänsynslöst.
Rätt ut i den tysta lägenheten klockan ca 06.30 på morgonen.
Tänkte lite att nu blir väl dotter, son och dotterspojkvän sura och tycker jag är hänsynslös och högljudd igen.. men det viftade jag bort.. jag sjöng med av hjärtans lust i dom 15 sekunder det tog att leta fram busskortet och kasta mig iväg ut igen.. och sen bet jag mig i tungan igen och bara studsade..
Underbar känsla!
(det hela kommenterades av dotter och dotterspojkvän två dagar senare.. dom blev inte sura.. bara lite förvånade och faktiskt lite upplyfta..)

Bästa låten: I Need a Hero med Bonnie Tyler.
Coolaste kvinnan: Cate Blanchett

Put them together (= bästa filmen):

Jag har försovit mig och kommer att bli en smula sen.
Har ett möte kl 08.30 med che och servicemänniska och kommer givetvis före det.
Satt kvar igår kväll så jag har inget dåligt samvete för förseningen men det var inte planerat... jag bara sov och sov..


Och nu vidare till övriga nyheter:

I världsmästerskapet för årliga högtider och traditioner har Kristihimmelsfärdsdagen överraskande stuckit upp.
Kristihimmelfärdsdagen kan ju aldrig vara med och tävla med dom tyngre namnen som Jul och Påsk och föralldel Midsommar.. men förra veckan tilldelades nämnda helg Det Stora Slackerpriset, en hedersutnämning som inte är fy skam.
Kristihimmelsfärdsdagen tilldelades Slackerpriset, här är ett utdrag ur motiveringen:
"...för sin avslappnade attityd och frånvaro av religiösa tvång och ritualer... för sin okommersiella inställning och förmåga att helt enkelt bara bjuda på minst en, kanske två (klämdag) dags ledighet utan medföljande obligationer av vare sig ekonomska eller sociala slag..."

Grattis Kristihimmelsfärdsdagen!

Jag hade en annan nyhet men den har jag glömt.

Priset man får betala för en bra helg är att det inte känns lika bra nu såhär måndag morgon.
Alldeles för lite sömn!

Bra helg betyder i mitt fall inte en massa svirande och aktiviteter utan bara att jag varit relativt harmonisk, ganska befriad från psykrelaterade anfall p.g.a. skitiga fönster etc., samt att jag hunnit med det jag måste.
Jag har jobbat och shoppat och varit ute i vårvädret och sovit (bara inte så mycket just inatt) och ätit vettigt.
Och lyssnat på På Minuten! (pensionärsvarning?)

Men nu är det inte lika harmoniskt.
Fyra veckor till semester och mentalt är jag redan där.. vilket innebär att allt, ALLT, blir extra tungt och jobbigt och omöjligt.
Jag är less på hela skiten.
Det är kul på jobbet!
Roliga människor... men måste man jobba också???

Idag är minst en chef på plats.
Lika bra det så man skärper sig. (Lotta På Bråkmakargatan-varning?)

Till lunch blir det sötpotatis- och linssoppa och till det avokado.

Det mest anmärkningsvärda med gårdagen var nog att jag plötsligt befann mig öga mot öga med en ORM!
jisuskrajst
Jag låg oskyldigt och lite nonchalant tillbakalutad på en oskyldig och ganska nonchalant liten klippa vid Hässelby Strand. Där låg jag och blundade och lyssnade på radio och funderade på hur många myror och spindlar som promenerade omkring runt och ev. på mig.
Efter ett tag så kände jag att det nog var bäst att kontrollera omgivningen lite så jag hävde mig upp på armbågarna och kisade runt lite... och DÅ!
EN ORM!
Vid mina ben!
En lång, smal sak som hänsynsfullt ringlade runt mina ben och vidare ner i vattnet.
Alltså Naturen!
LÄGG AV!!!
Varför inte låta mig snubbla ner i ett kackerlackebo eller fastna i ett spindelnät på en gång!??
Eller låta mig hamna i en tunnelbanevagn med 30-40 aggressiva och påtända narkomaner.
Jag tror inte att det var en huggorm.. jag tror inte det var något utländskt.. men vad vet jag???
Det enda jag vet är att den var väldigt smal men LÅNG.
Ska man inte kunna blunda i naturen utan att bli ANFALLEN???? nästan..

Annars var det fint att solen sken och idag börjar jag med detoxmat igen för min mage har varit helknäpp på sistone och då blir ingenting bra.
Och handtvätt blir det också eftersom sonen HAR SLARVAT BORT BRICKAN TILL TVÄTTSTUGAN!!!! grr!
Och jobb blir det.
Och kanske lite shopping.

Jobb som vanligt idag.
Kanske, kanske kan det vara lugnare än vanligt eftersom jag antar att t.ex. biståndshandläggare har klämdag... men annars är det som vilken vardag som helst i vår värld.

Åh..
Gosade med sommarhunden hemma hos mamman.
Hon är en gammal, gammal labradortant nu. Typ 97 år med människomått mätt.
Med vårtor och skäggväxt och allt. Och lite sega synapser.
Men hon blev glad och jag gav henne godis i smyg och viskade lite hemlisar i örat på henne som bara hon och jag vet.
Kanske att hon orkar komma och vara några dagar hos mig på min semester.. typ som växelvård..

Var också på en klassisk Värmdö-loppis.
Tok-kitschigt.. både utbudet, innehavare och övriga kunder.
Jag nöjde mig med 10 böcker för 50 kr.

Men nu blir det jobb, jobb, jobb med the fantastic four... dvs. jag själv, little-miss-sunshine, långafarbrorn och che.
Samt alla andra mer eller mindre stråliga typer.

Först i måndags så fick jag ju champagne och jordgubbar av den bereste konstnären eftersom han hade fått ut en massa pengar på sin försäkring och eftersom han trots protester gärna vill tro att jag hade ett finger med i det hela.

Sen, fortfarande i måndags, så åkte jag och sonen och hälsade på Farbror Arne, Försäkringsmannen, och diskuterade sonens invaliditetsutbetalning.

SEN, igår, så fick jag helt oförhappandes ett kuvert av min lilla mamma... med en massa 500-lappar i!!!!
Och ovanpå det satte hon in en lika stor summa på mitt bankkonto..

"Det är tack vare dig som jag har fått hepatit C!" sa hon.
"Så naturligtvis ska du ha en del av försäkringspengarna!!!"

"Det var så lite!" sa jag generöst och håvade in stålarna..

Logiken i min mammas resonemang är lite, lite svår att förstå.. men hon fick en blodtransfusion i samband med min födsel, och för något år sen uppmanades alla som fått blod före 1992 att testa sig för hepatit C.. och då gjorde mamma det och jomenvisst.. hon var positiv.. men det är inte den värsta sorten..
Staten betalar ut skadestånd till alla som är drabbade och det var dom pengarna som damp ner förra veckan när vi nästan hade glömt bort allting.. och enligt mammas invecklade logiska resonemang så har hon mig att tacka!!!


Så på något sätt har jag lyckats bli inblandad i att belopp har betalats ut på olika försäkringar och hittills har jag alltså inkasserat jordubbar, dyr champagne och en massa pengar!

Och inte nog med det!!!

När jag kom hem idag så låg det ett kuvert och väntade från Sveriges Radio.
Jag har blivit uttagen att delta i Svensktoppsjuryn!!!

Bästa veckan ever!!!

Hejochå jag hade lönesamtal igår.
Det är alltid lite jobbigt i förväg.. man tänker.. "tänk om jag gjort något alldeles GALET och JÄTTEKONSTIGT som jag själv INTE KOMMER IHÅG och tänk om chefen inte gör annat än går och grubblar på  hur dom ska UTMANÖVRERA mig och OMPLACERA mig till HUDDINGE eller något liknande... "...
Typ så tänker man.
Men det gick bra.
Chefen är nöjd (gamla bästa smurfanchefen). Jag överträffar målen i nästan allt!
Men jag är inte fulländad.
Jag kan bli mer kostnadsmedveten.
Säg den som inte kan bli det i hennes ögon.
Hon är från Småland.
Vi hade också svårigheter med att komma på något exempel på när jag tar ansvar utanför mitt eget ansvarsområde.. eftersom det är lite oklart exakt vad som är mitt ansvarsområde och var det tar slut..
Vi hoppade över den punkten.
Sen skrev vi på papprena och sen fick jag en kopia som jag ska ta hem till mamma! Eller inte.
Sen gick jag ut till kära little-miss-sunshine och che och nyachefen (nippertippan?) som satt och såg bleka ut och som tydligen inte hade fattat att jag hade lönesamtal utan som trodde att jag var inne hos bästachefen och konspirerade och typ kuppade ut dom..

Idag är det hembesök igen. Hos orolig och ledsen och ensam man.
Sen introduktion med en nying på personalfronten. En tjej som är född man och som håller på och byter och kanske också en kurdisk (?) tolk som man kan kalla Farsan.
Det går inte att bli uttråkad på min arbetsplats.. bara utbränd.. och dement..

Efter jobbet bär det av med dottern ut till mamman på Värmdö.
Cocktails på verandan och goseligos med sommarhunden och översovning.
Imorgon... LEDIGT!.. tack jesus!
Och det var tur att jag skrev det för nu kom jag på att jag måste packa tandborsten!

Nu börjar det klarna lite på jobbet.

Långafarbrorn slutar efter semestern och börjar jobba natt.
Kvar blir jag, little-miss-sunshine och che.
Little-miss-sunshine blir gruppledare precis som jag och che blir vår lilla.... näe.. kanske ska börja behandla honom som en fullvärdig stabsmedlem.. han blir adminsistrativ assistent.
Cheferna tror att jag och miss-sunshine ska klara oss utan honom, men det vet vi redan att vi inte kommer att göra.
In their dreams! säger vi bara.
Jag tror det kommer att bli bra.
Jag känner mig lite... lugnad.

Igår var jag och sonen och pratade med Farbror Arne på stora försäkringsbolaget om sonens kommande förmögenhet.
Farbror Arne är så himla pedagogisk.
Han åskådliggör allt han säger på en whiteboard med olika färger.
Vad gör inte en stackars försäkringsfarbror för att nå dom mest onåbara!!?

Sen käkade vi grekiskt.

Sen åkte vi hemåt.
Hade det trevligaste samtalet på tunnelbanan.
Om signaler och sånt.
Dom man själv sänder ut och ifall dom stämmer med den man är.
Sonen har blivit medveten om att hans signaler inte riktigt stämmer med hans självbild.
Han är i själva verket inte den slyngelaktiga odåga man kan luras att tro.
Inte på insidan.
På insidan sitter det en hyvens och trevlig liten Farbror Arne.
Där ser man.
Själv är jag en 95-årig tant med lila hår och matchande pudel/ 9-årig lillgammal plugghäst/ tibetansk munk/ Lotta på Bråkmakargatan i falsett. M.m.
Syns det???

P.S.
Fick den mest oväntade presenten igår.
Av den bereste konstnären. Han med håret.
Jordgubbar och champagne (moët & chandon).
Han inbillar sig att jag hjälpt honom att få ut försäkringspengar.
Jag sa att det har jag ju inte.. men han lät sig inte övertygas och insisterade.
Så nu är födelsedagschampagnen fixad!

Måndag. Igen!
Och jag har ju mest jobbat den här helgen.
Igår var det pappersjobb hemma i flera timmar.
Men jag hann ändå läsa en massa om Mao med sonen.
Och det var kul... för så långt kom aldrig vi när jag gick i skolan.
Mao var komplett galen!
Men också ganska poetisk.
Han kallade sina sjuka och ogenomtänkta experiment (som oftast resulterade i total massaker och massdöd) för vackra saker som "låt hundra blommor blomma", "det stora språnget" och "kulturrevolutionen".

Känner fortfarande ett visst obehag angående jobbet.. men jag hoppas att vissa saker klarnar lite idag..
Ska försöka att inte vara så grinig!

5 veckor kvar.
Sen är det semester. I 5 veckor.
Så om jag tycker att den här sista tiden känns lång.. så är det ju precis så lång som min semester kommer att vara!
Jag hoppas det känns låååååångt!

Drömde om sonen när han var bebis.
Och jag kände mig vemodig i drömmen för jag visste ju att den här lilla godingen kommer jag inte att ha kvar så länge..
Men sen vaknade jag och kom på att godingen ligger och sover där inne i kloaken (typ hans rum) och så kändes det lite bättre ändå.
Men man saknar ju den där lilla pralinen.
Han var lite mer behändig på den tiden.. rent fysiskt.
Å andra sidan kunde vi inte ha så intressanta samtal som nu.
Om pansexualitet och Mao och sånt.

(herregud vad jag är pinsamt värdelös på paint)

Usch.
Jag känner mig trött och låg.
Kontoret svajar hit och dit och allt känns ganska ovisst just nu.
Och labilt!
Nyachefen är definitivt ingen klippa.
Jag har ingen energi.
Allt känns rörigt och ingenting blir bra gjort.
Jag kan inte koncentrera mig på något.

Allt jag vill är att jobba med något meningsfullt och trivas på jobbet.

Idag var jag i alla fall ute och träffade lite tanter och en gubbe.
Riktiga godingar allihopa!
Blev uppiggad för stunden men nu är  jag trött och rastlös igen.

Väl hemma i gettoförorten trodde jag att jag kommit till en annan del av Köping.
Dansbandsmusiken ekade över torget och fula människor buggade på en liten scen.
Och regnet regnade.

Men då kom sonen! Och räddade mig från total inre misär.
Vad glad jag blev!
Inte varje dag man träffar honom av en slump.
Vi tröståt lite ben & jerry-glass och diskuterade pansexualitet.
Pansexualitet är bara en av alla sexuella identiteter vi har på jobbet.
Det innebär att man inte tycker att könet har någon betydelse.
Jag googlade på det och undrar nu om det inte är bisexualitet man egentligen menar.
Pansexualitet innebär ju att man tänder på vem och VAD som helst.
En stol?
Ett gem?
Sonen sa att han tycker att bisexualitet är himla fint.. att man liksom ser människan och inte könet.. men att han tyvärr ändå bara var heterosexuell.
Annars är vår arbetsplats väldigt hbt-tolerant.
Vi har bögar och flator och en FTM (female to man?) som håller på och byter kön från tjej till kille och en MTF som alltså byter åt andra hållet och så har vi också en och annan heterosexuell.
Det är intressant men lite förvirrande ibland.

sen gick sonen

sen kom dottern
och dotternspojkvän

och nu ska jag krypa ner i sängen och äta glass och kolla på tv och stänga av hjärnan

Idag ska jag jobba!
On the field!
Himla rolig fakis.
Och jag behöver verkligen verkligen alla tillskottstimmar jag orkar skrapa ihop.
Inatt drömde jag att jag misshandlade det norrländska tomteblosset.
Underliggande aggressioner? Som jag inte visste om.
Det var faktiskt obehagligt.

Jag längtar så innerligt till min semester nu.
Jag behöver få tömma huvudet på allt jobb, återhämta mig, samla nya krafter och inspiration.. göra något ANNAT.
Det är så ovanligt rörigt och stimmigt just nu.
Och nyachefen var gnäbbig igår.
Gnäbbig= gnällig + näbbig.

Men det blir nog bra.
Bara jag får ha semester först.

Allt gick bra igår.
Jag och che var ute hos Ängsliga Damen (f.d. Damen Med Kniven).
Tänker inte lämna ut detaljer om henne förutom att hon var ofarlig, tacksam och väldigt snäll.

Som sagt.
Vindarna blåser på Kontoret.
Ingen vet hur det ska bli.
Cliffhanger!
Men jag vet hur jag vill ha det och jag jobbar stenhårt med affirmationerna.

Och sa jag att jag är trött?
Jo.
Jag är trött.
TRÖTT!
Vill bara, bara sova!

Och nästa onsdag ska jag åka ut till mamman och gosa med sommarhunden!
Hon är skruttig nu. Kan knappt gå. Inte långt kvar =( .... outhärdligt sorgligt....

Men Doris-katten!
Eller emo-katten kanske man ska kalla henne eftersom hon har typ skurit sig själv... i kattvärlden innebär det att man slickar och slickar tills blodvite uppstår...
Hon verkar ha kommit på andra tankar!
Hon är ute och ränner och flirtar med andra katter och pälsen har börjat komma tillbaks!
Det kanske bara var en liten vårdepression???

Måste bara säga.
Särskilt till guldlock.
Du vet den där patetiskt kedjerasslande, småflicksjagande, pensionärsinsmickrande äckelpäckelmänniskan med ormtavla, skinnsoffa och snedvridet höga tankar om sig själv!!???
Du vet!!??
Igår fick jag veta att han fortfarande springer hemma hos vår dam på höjden (fru G)... och vi vet ju alla att det är ett jäkla springande där.. men ovannämnda medelålders trebarnspappa springer lite väl ofta där och dessutom förväntar han sig pengar från henne och dessutom drack han upp hennes whiskey i smyg i påskas och dessutom har han snott morfintabletter, en hel karta, vid minst ett tillfälle då han jobbade hos oss...
Och damen i fråga tycker det är jobbigt och obehagligt och vågar inte säga nej.
Och nyckel har han tydligen sett till att få.
Vilket vidrigt äckel!
Maktmissbrukare!
Jag visste att han var en väldigt FUL människa! Jag kände det på mig!
(påminn mig om att jag måste lita på min magkänsla!!!)
Jag vill bara ta hans kedjor och spöa upp honom en gång för alla.
Chefen är vidtalad och på något sätt ska vi agera. Han kan ju inte få sparken eftersom han redan har slutat... men chefen höll med om att det ändå är vårt moraliska ansvar att skydda våra kunder från vår personal vid behov oavsett om personalen jobbar kvar eller inte.

Antiklimax.
Taggad som tusan anlände jag till kontoret igår bara för att få veta att Damen Med Kniven blivit ombokad till idag.
Då blev det shopping med chefen istället.
Viktiga saker som vaxduk, blommiga möss (che fnissade hela dagen åt mitt och little-miss-sunshines diskussion om huruvida vi behövde en ny mus och huruvida vi då ville ha en blommig mus eller en rosa mus och huruvida vi i så fall kunde installera vår nya mus med eller utan grabbarna på IT.... ches nivå var överlag rätt låg under gårdagen... kan bero på overload av arbete... som jag tror att han fnissandes ändå lyckades fixa..), bagels, kofta till chefen och dramaten-vagnar.
Little-miss-sunshine kunde installera sin mus själv.
Min mus kräver en administratör från IT.
(dator-avdelning)
(någon annan betydelse av IT blev i det här fallet oerhört obehaglig).

Så alltså.
IDAG åker jag och che- den fnissande chilenaren/livvakten- ut på spännande hembesök i förorten.
Inga bombhot igår.
Bara lite allmän ärekränkning och förtal.
Vi tål en hel del så det är ingen fara.

Himla tråkig nyhet:
Långa farbrorn ska lämna byggnaden och bli en nattens riddare.
Han tyar inte.
Men det blir inte förrän efter hans semester.
Och little-miss-sunshine ska förpassas till andra sidan Tranebergsbron.
Och nu försöker hon locka che med sig men det kan hon glömma.
Förändringens vindar!
Det tycker inte jag om. Skilsmässobarnet i mig blir oroligt.
Man kan säga att säsongens avsnitt av Kontoret snart är slut.
Vem vet vilka som försvunnit och vilka nya ansikten som dykt upp till nästa säsong.
Kanske någon kommer tillbaka???
Det får man se.
To be continued.

ojoj... batteriet tar slut!
Drömde att jag var en dödens hämndängel som liksom höjde mig upp i luften och pekade med ena tån på dom som var dödens dömda och så radioaktiverades jag och lyste upp och så POFF så blev det en liten kärnvapenexplosion.
Positiv dröm.
Den kan kanske bero på att vi kärnvapenhotades igår på jobbet.
Sånt kan hända i branschen.
Jag är dock inte så oroad. Personen ifråga har vad jag vet inte tillgång till plutonium. Eller till vår adress.
Atombomber är också ganska tunga att ha i ryggsäcken på tunnelbanan.
Jag hade blivit mer orolig om det var frågan om en stinkbomb.
Annars är dom flesta kunderna nöjda!

En liten liten sovmorgon idag eftersom jag satt kvar i eviga tider igår och kämpade med tidrapportering.
Sen bär det av ut i gettoförorten (inte fördömande.. bara beskrivande..) och hembesök bland knivar och misär.
Jag har chilensk livvakt med mig.

Det blir inte mycket skrivet här eftersom jag inte hinner på jobbet och eftersom det kassa batteriet inte tillåter både min vanliga morgonsurfning och blogginlägg.
Men idag var jag snabb!

Ha en bra dag!

Tips: Få det att funka!
(lånat från f.d. djupt missnöjd personal)

Inatt har jag:

• rökt hasch (första gången! precis som lustgas! I knew it!)
• skrålat hela "Innan alla ljusen brunnit ut" med Anna Maria Espinosa
• sprungit och sprungit ner,ner,ner i en trapp på jakt efter mumier

Allt detta skedde alltså i en dröm.
Verkligheten är lika ospännande och legal som vanligt.

Guldlock!
Hörde ditt meddelande.
Det var förra måndagen jag jobbade hemma.
Eller förrförra.. jag är lite vilse i tiden..
Definitivt inte idag.
Jag är overloaded med jobb både idag och imorgon och vet inte ens när jag kan ta lunch.
Massor av inbokade grejer.
Vi kan ju höras under dagen men det ser lite mörkt ut.
(och det är inte för att det är min tur att bjuda!)

Nu kör vi igen!
Alla på en gång!